Hon sitter på sängkanten där de sov för bara några minuter sedan och han blundar fortfarande men andas som en vaken. Hon försöker förtvivlade kyssar och han fortsätter blunda men säger

"snälla det är julafton imorgon och mamma är på psyket nu får du faktiskt gå härifrån"

Han ber henne så många gånger att han till slut ger upp. Det är tredje gången den hösten han gör slut med henne. Kanske har hon vant sig men det förstår hon inte själv för allt faller. Han ligger kvar och låtsas sova i något som känns som flera år men kanske mer realistiskt är fyrtiofem minuter. En ganska lång tid av att bara vara tysta. Sedan packar hon ihop allt som tillhör henne i hans stökiga pojkrum; underkläder i spets, ett par böcker, en tjocktröja. Smutsiga omaka strumpor. Hon gör små bollar av dem och sedan lämnar hon rummet. Går så sakta hon kan mot dörren i väntan på ett vänta som aldrig kommer. I trapphuset utanför hans dörr faller hon ihop i en hög av strumpbollar och lemmar (bara sina egna tyvärr inte hans). Stengolvet kyler snabbt ned hennes armar. En granne skyndar ned för trapporna och slänger en blick över axeln men inget mer än så. Åter igen känns det som år, kanske är det ungefär fyrtiofem minuter den här gången också. Han öppnar inte dörren in till värmen och någon kommer inte och tar henne där ifrån. En femtonårings lilla hjärta som är så utpumpat på olycklig kärlek och en femtonårings tårkanaler som gråtit för ett helt liv. På något sätt som hon inte förstår orkar hon resa sig och klockan fem stämplar hon in på jobbet i kassan på Ica. Blippar Godmorgon-juice och Havre Fras, men tittar inte en enda person i ögonen.

Inte heller denna gång har det gått år, kanske ungefär en tre veckor för det kom en julafton och ett nyårsfirande som hon inte minns men som andra minns. Suddig paketöppning blanka ögon och fyrverkerier hos någon. Hennes mormor fyller år de är i Mariefred och sjunger JA MÅ HON LEVA och någon stans i Stockholm ringer två poliser på hans dörr och han är hemma ensam men öppnar ändå och sedan börjar skolan och bästa kompisen ringer henne när hon sitter i ett klassrum och läser om Det stora Barriärrevet. Så ramlar hon ihop i en hög igen och hon gråter och läraren gråter när hon berättar och hennes föräldrar gråter och hennes vänner gråter. Snön regnar bort och varenda jävel gråter.

Allt som händer hädanefter är undantagstillstånd. Det finns inte plats för tomma tårkanaler och femtonåriga hjärtan som trasats samman. Det går inte att vara dödligt förälskad i någon vars mamma nyss tagit sitt liv. Han bångar lustgas så att han tuggar fradga och alla filmar och skrattar åt den medvetslöse femtonårige pojken. Hon slår honom i ansiktet, över bröstet, över armarna. Slår och slår. RING AMBULANS! Men alla bara skrattar. Hon häller iskallt vatten över hela honom och alla skrattar ännu mer.

På alla hjärtans dag sitter hon i Allhelgonakyrkan och undrar vad som ligger i kistan när någon blivit påkörd av ett tåg. Deras kompisar från skolan, samma killar som skrattat åt fradga och dödsryckningar, gråter så våldsamt att de inte förmår att sitta upp ens. Hans avsked till mamman där han står framför kistan, på knä, till tonerna av Monica Zetterlunds Under vinrankan. Hejdlös gråt blir till snyftningar och hakor tappas för så här sorgligt får det inte vara. Låten, vers refräng vers refräng brygga refräng fyra långa minuter och arton sekunder. Han sitter kvar på knä. Fjäril vingad syns på Haga tar vid och gråten har tystnat helt nu. I begravningsprogrammet står det att hon sjöng den för honom och hans syskon under uppväxten. Saxofonen tar sig med en dyster, självsäker klang genom stycke för stycke. I övrigt fortfarande knäpp tyst.

Det kommer en sommar som far förbi utan att hon märker den. Hon noterar inga årstider. Men hon hör hur han skryter om dåliga ligg och pirrigt hångel med andra och hon nickar och ler som man ska göra när man stöttar. Inte höja rösten och inte ifrågasätta har någon lärt henne. Åkej åkej. Och så ringer han henne nätter och kvällar för att berätta att nu orkar inte den här stackars hjärnan tänka mer snart är han kanske borta, säger han. Men då släpper hon allt hon har pratar med honom. Han pratar då, säger att hon är den enda som frågar hur han mår. Hon kan inte skilja på om det här är kärlek eller om det är något annat behov han har. Hennes psyke är inte gammalt nog för att känna såhär mycket tänker hon men hon tänker att det är kärlek han visar henne. Hon är ju kär i honom det har hon i alla fall inte glömt. Han säger att han är kär i henne också. Jättekär faktiskt men nu just nu måste han hångla med andra.