Jag är för ledsen för dig. Jag har tänkt på det länge nu faktiskt. Det började när du sa att du alltid kommer stanna hos mig. Det var någonting i mig, som redan den första gången du lovade mig, sa att jag borde försöka göra mitt bästa för att hindra dig. Du som är så vacker när du ler, mitt regnfyllda hjärta skulle förmörka dina solar en efter en.

Det börjar alltid likadant, och det låter alltid lika bra och lovande. Jag är trasig, tragisk och ligger i bitar på golvet, du kommer in genom dörren och med all kraft ditt varma hjärta kan uppbåda försöker du sopa upp mina skärvor och limma ihop dem. Jag har sett det förut, jag har varit här förut. Dina ord är inte unika och jag är inte ny, det är det som är problemet. Min själ är hundra gånger äldre än min kropp, den började vittra sönder för ett sekel sedan och du kan inte se det för dina ögon fastnar vid en ung illusion. Du låter dig luras och det smärtar mig så oerhört.

Jag har fler problem och fel än du kan räkna. Ja, jag vet att du vill hjälpa mig. Jag hör när du säger att du inte kommer lämna mig. Att du kommer resa mig upp. Men du vet inte hur hårt ångesten har klamrat sig fast i mitt bröst, hur jag förångas till dimtårar varje gång någon höjer rösten och hur jag önskar att jag kunde göra mig osynlig så att ingen ska behöva se mig. Du är fin, du är god och du är fantastisk. Slösa inte bort det på mig.

Det värsta är när jag vet att det är du som behöver hjälp och uppmuntran och jag är för svag för att ge dig det. Det gör mig så ont. Jag försöker så gott jag kan, men jag märker att dina ögon inte lyser upp. Jag gör dig besviken, jag vet inte hur jag ska kunna gottgöra dig. Förlåt.

Du vet redan att jag ofta gråter utan någon uppenbar orsak. Det är inte vackert. Mitt ansikte ser ut som att det knycklats ihop som ett pappersark, jag har aldrig kunnat gråta sådär som de gör på film. Du har sett mig ett par gånger, du har hållit om mig då och strukit mitt hår, kysst mig på kinden och sagt att det ordnar sig. Att du finns där och att allt kommer bli bra. Du ska göra allt du kan för att jag ska bli lycklig. Det ger mig bara fler tårar för jag vet att jag aldrig kommer bli lycklig. Det finns inte i mina stjärnor, hur hårt du än kommer jobba för att försöka måla dit det. Mitt mörker kommer hinna äta upp mig innan dess.

När du vilar dina ögon på mig skäms jag. Jag vet vad det är du ser och jag vill inte äckla dig men jag kan inte gömma mig i din blick. Så jag sluter mina ögon, låtsas att jag inte finns. Om jag öppnar dem och får syn på min överarm eller mina händer som du kysser, får jag lust att kräkas. Förlåt mig. Jag är så ledsen att du ska behöva röra vid och se på mig. Det gör ont i mig varje gång och jag skäms, jag skäms så innerligt. Jag förstår inte vad du gör här.

Det kommer inte ordna sig, ingenting ordnar sig någonsin utan förändring. Och jag har svårt att se hur någonting kommer kunna ändras. Jag är samma som jag alltid har varit, jag kommer aldrig att bli annorlunda. Jag vet att det är där felet ligger, men jag är för trött för att försöka bygga om och bygga rätt. Jag har försökt och jag orkar inte mer.

Du har ingen aning om hur frustrerande det är att bli hjälpt utan att det hjälper.