Han säger han har gråtit tre gånger idag. Jag har inte kunnat gråta på ett år men det säger jag inte. Säger inte att gråten stockat sig i halsen, spridit sig ut över bröstkorgen och att inte ens Titanic eller panikångestattackerna kan få gråten att komma fram. Han cyklar fort för ingen gråt tynger hans andning och jag kommer på efterkälken men det går ingen nöd på mig.

Fyller år och mamma är på jobbresa och pappa hör inte av sig. Kanske har han glömt eller så bryr han sig inte ens. Vet inte vad som hade dödat mig mest. Äter födelsedagsmiddag själv, tänder ett ljus i potatisbullen och ser på Paradise Hotel. "Det går ingen nöd på mig" säger jag när mamma ringer för jag vill inte ha någons jävla sympati.

Och det som först lät som bekymmerslöst kvitter är egentligen fåglarnas avskedssång. Men som sagt, det går ingen nöd på mig.