Stella stod fången bakom galler. Sänggallret räckte henne upp till armhålorna. En säng med spjälor. En säng i metall. Rummet hade vita väggar. Bredvid sängen stod en kvinna, en rund kvinna, med grått hår, vita kläder. Hon klappade Stella på huvudet. "Det går bra. Ta det lugnt, vi tar hand om dig.". Stella tittade ut genom fönstret. Vita fönsterkarmar. Galler bakom glaset. Inga gardiner. På utsidan av fönstret såg Stella två människor. En mager hukad kvinna och en man som höll armarna runt hennes axlar. Stella skrek. Skrek så hon tappade rösten. Skrek så hon inte kunde andas. Kippade efter andan. Skrek igen. Kvinnan hade en gul polojumper på sig. Vita byxor. Hon vände ansiktet mot fönstret. Mannen tog ett fastare grepp runt kvinnans axlar och gick framåt. Såg ut att prata med kvinnan.

"Minns du det?" sa Karin chockat.
"Vet inte, men jag har drömt det ofta när jag var barn och sedan ibland när jag var yngre." Stella tänkte: Har det verkligen hänt?. "Vad är det som jag minns då?" frågade Stella.
"Det var en gång när din mamma blev inlagd, som vi inte var hemma." sa Karin, Stellas fostermamma som Stella hade bott hos långa perioder när hon var liten. "De ringde från barnhemmet och hade försökt få tag på oss i tre dagar. Vi hämtade dig direkt. Minns du det, men lilla vän."