Jag känner en av Noaks duvor
hon som kom tillbaka till arken med en olivkvist
och som sedan flög igen och aldrig återvände

När båten kastades mellan vågorna
några mörka dygn i Limbo
med gungande träsmak, hunger, törst,
såriga minnen och blödande kroppar
och småsyskon som frågade efter det närmaste -

tog hon sin första modiga
rekogniseringstur ut i intet -
men återvände till flyktbåten
blöt, ruggig och svarslös

Tidigt, gråtrist nittiotal
när hon och jag fnittrade oss förbi
kängornas och bomberjackornas
rödflamberade ansikten och enfaldiga uttryckslöshet
blev hennes yviga gester, medvetna blick
och sorgnära skratt
min personliga regnbåge
utspänd över gågatans tristess