Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kärlekens mysterium


För kärleken kommer och kärleken går
och dess uppsluppna visa vi inte förstår
för när kärleken griper sina klor om oss
vi sprakar som vi vore två tomtebloss

Varför får man denna sällsamma eufori
om kärleken finns det mången teori
att hjärnan är berusad av oxytocin och dopamin
det är den flammande kärlekens kol och bensin

Och livet syns som en yster dans
när vi har vår käresta tillhands,
vi trivs, älskar och har älskog
av varandra vi får ej nog

Men kärlekens låga falnar, blir alltmer ljum
förvånad, lurad, känner sig enfaldigt dum
vår livsväg var ju så utstakad och rak
nu disharmonisk, ett känslomässigt vrak

Så vid uppbrottet vi tänker på allt det som sagts
ljuva kärleksord om en framtid som förutsatts
om denna självupptagande, gränslösa romantik
vad har jag kvar, jag blir mig aldrig mera lik.

Man drivs mot självömkan och håglöshet
svunnen tid man minns med sorgsenhet
och med tankar som gränsar till nästan hat
då är det inte lätt att vara stark och kavat.




Bunden vers (Rim) av Ulf G
Läst 141 gånger
Publicerad 2014-11-10 14:50



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ulf G