huden har många lager och
någonstans längst under
har du byggt dig in

hur det gick till vet jag inte,
vet bara att när du kom
öppnades mina väggar
som rosenblad

föll

för dig
med dig i mig mot blindhetens
botten

där,

är inte mörkret som skrämmer
inte heller det fria fallet
det är viljan
att behålla 
rädslan att förlora 

dig

jag vet inte om du
men,
jag minns

den vägen kan jag nu
även om jag inte vet vart den leder

jag vet inget alls om dig
har jag kommit fram till
förutom kanske en sak
jag vet

kroppen har många celler och
du är den i mig som lever

när
inte jag.