Solen går upp denna kylig morgon,

den värmer lite försiktigt i början,

fåglarna börjar tveksamt sjunga,

och daggen släpper sakta sitt grepp.

Långsamt, långsamt stiger solen,

med trevande steg gryr dagen,

allt som varit mörkt och kallt,

byter nu skepnad och lyser hopp.

När det är som mest hopplöst,

när det är som mest tungt,

då börjar solen sin vandring,

man kan inte se det, bara ana det.

Bara ana tryggheten och värmen,

som solens strålar ger,

bara ana att det finns ett liv,

ett liv utan mörker och kyla.