Sent fladdrar ett ljus,



försvinner
bakom ett moln.



För att sedan träda åter fram.



Blinkande fartyg flämtar stearinlågor.



Det blänker
som en iskristall av längtan
i de våta frusna gatorna.



Pressar fram
en endaste vindpust



gällt som i en fallande skuggbild
från de fasader
som reser upp våra hem.



Kvar bildas
töcken och förnimmelser.
kanske bidar den tid som är




för inte ens tystnaden
är riktigt tyst




t.o.m meteorer har en själ
för jag vet att hon en dag
korsar mitt luftrum



När jag skyndar hem



De rostiga cykelkedjorna
hänger ner på rad
från grenarna



som ett minne av de dagar
som brann upp



och lade sej ovanpå
de döda bladen och sjönk in
i frostens utspridda skärvor.



Och molnen tog farväl



försvann till sjöss,



öppnade natthimlens scen.



Lät båtarna där nere
spegla sej som tussar



som for runt där ovan.



Hon i parken styr nu
ett av kristallskeppen
mot sej



som för att låta det lägga det till sej
invid sin bröstkorg



Kall kondens viskar
men med varma blida ögon



som sticker fram under dungen
låter var och en av fönstren blinka tillbaka



för att sedan försvinna bakom molnen åter.