Cafe Cosmopolit
Sent fladdrar ett ljus,
försvinner
bakom ett moln.
För att sedan träda åter fram.
Blinkande fartyg flämtar stearinlågor.
Det blänker
som en iskristall av längtan
i de våta frusna gatorna.
Pressar fram
en endaste vindpust
gällt som i en fallande skuggbild
från de fasader
som reser upp våra hem.
Kvar bildas
töcken och förnimmelser.
kanske bidar den tid som är
för inte ens tystnaden
är riktigt tyst
t.o.m meteorer har en själ
för jag vet att hon en dag
korsar mitt luftrum
När jag skyndar hem
De rostiga cykelkedjorna
hänger ner på rad
från grenarna
som ett minne av de dagar
som brann upp
och lade sej ovanpå
de döda bladen och sjönk in
i frostens utspridda skärvor.
Och molnen tog farväl
försvann till sjöss,
öppnade natthimlens scen.
Lät båtarna där nere
spegla sej som tussar
som for runt där ovan.
Hon i parken styr nu
ett av kristallskeppen
mot sej
som för att låta det lägga det till sej
invid sin bröstkorg
Kall kondens viskar
men med varma blida ögon
som sticker fram under dungen
låter var och en av fönstren blinka tillbaka
för att sedan försvinna bakom molnen åter.