Sånger i Vintergatan
Red på en häst,
red på ett moln
och dunstade bort
tillbaka till realtid
det konkreta
mina armar
och min lekamen
mitt öde
här hos dej.
Red ut
på en blank sjö,
red bort
i ett svagt sken.
dog ut.
den där
sista sidan
i en bok
innan man
slår igen den
lägger den på sitt nattduksbord
och möter hennes blick.
Runt den släckta lampan rör sej tankar.
De förmedlar till varandra
i tysthet.
De vakar över oss.
De bildar en ring av närhet och värme.
Tänk att vi verkligen vågar sluta våra ögonlock
för att lämna det vakna tillståndet
är så märkligt
men sömnen övervinner allt vi måste helt enkelt sova
Jag red ut
mötte dej
fast du för länge sedan
lämnat mej.
Var gång jag red ut
mötte du mej.
Var gång jag slöt mina ögon
mötte du mina.
Som om du hela tiden var vid mej.
Om dagen springer hästarna fria.
Jag bunden i tiden.
Den släpar på mej
som ett hjälplöst barn
i en oförklarlig plats.
Den bara genererar
sitt eget självändamål.
Den fyller ingen egentlig funktion.
Den är kanske t.o.m meningslös.
och den är tidsbegränsad.
du vet väl att solen en dag slocknar