Skogsstigsdoft
längs vildbäckens porlande klarhet.
Mjuka är kinderna
då smultron träs på strå
vid en solig dikesren.
Barfota med en tassmjuk vän
och solen leker i skrattgroparna.

Jag vill stanna här en stund,
där leendet bryter in,
där ögondjup blänker till
precis innan skratt.
Här är dagen livets mening
och varje nya dag är den lilla
guldvingefjärilens vingslag.

Visst är det så
att minnenas eko rör vid strängar inom,
likt röda himlatoner
i en vacker augustiskymning,
då soldagens sista strålar
blir guldblänk i spegelvatten.

De finns i oss alla
de där kvällarna av längtan
då tiden blir en plafond
upp mot en djupblå himmel
och ljusa barndomsminnen
glittrar starkast i stjärnnatten.