Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Fyra sedan tidigare publicerade sonetter som behövde flytta ihop under ett gemensamt tak.


Känslostormar... (sonettsvit)





Ett ögonblick av ömsesidighet
pulserade djupt i Din mörka blick.
En glimt av Dig, så att jag återfick
en tro på känslostormars ömsinthet.

En känsla som var lik en andlighet,
vars rena kraft helt enkelt förbigick
min gamla rädsla, och som ytterst fick
mitt språk att glömma bort sin artighet.

I Dig så föddes då en misstro på mitt ord,
och Du lät släppa taget om min själ
som föll tillbaka till sitt lägsta rum.

Mitt hjärta hängde kvar tillintetgjord
och viskade: -"Jag ville bara väl".
Det glöder än, men tystnad gör mig stum.


* * *


Nu rasar inre röster i protest
mot bojor, band och bindande kontrakt.
Nu rasar liv i ordblint dödsförakt
mot känslolivets gråa husarrest.

Är det ett prov på nytt, är det en test?
En slags examen i min egenmakt?
Vad är det här som livet har frambragt?
Vad händer nu? Vad sker i mig härnäst?

Begråt mig inte. Ge mig råd, bestäm
om hjärtat eller broarna ska brinna.
Bind fast min själ med klarsynthetens rem.

Nu finns det inga kamper kvar att vinna.
Nu vet jag att jag aldrig kommer hem,
för det finns inget hem för mig att finna.


* * *


Jag trodde förr att känslostormars orsak
var sann och ett med kärlek och passion.
Jag trodde på att lustens grundfunktion
var livets mening och en mänskas ensak.

Men vildsådd kärlek växer sällan spikrak
och livets lag tog ner den illusion
som sa att kärleksmanifestation
är starkare än avundsjukans bismak.

Emellan lag och lust finns ingen jämvikt.
Jag lovar att det inte är min avsikt
att framstå som martyr och offerlamm.

Den gräns som finns har jag fått acceptera.
Trots allt så är det lättare att leva
i sorg och saknad än med skuld och skam.


* * *


Så drömmer bröstet om en ensam tår
som kunde crescendera till en gråt
och vänligt göra sorgen genomvåt
som reningsbad för själens törnesnår.

Men alla mina synder de består
och gnisslar likt en osmord klagolåt
som viskar vasst för mig att efteråt
ska jag stå kvar med torra ögonvrår.

Och vad det gäller mina övertramp
så hyser jag ej längre något hopp
att någon ska begripa och förlåta.

Jag kämpar självmant med min motståndskamp
som rasar inuti min trötta kropp.
Jag önskar bara att jag kunde gråta.











Bunden vers (Sonett) av OmE VIP
Läst 420 gånger och applåderad av 13 personer
Publicerad 2014-11-17 11:42



Bookmark and Share


  anathema VIP
Mycket imponerande flyt och känsla i denna svit, inspirerar en själv att förbättras, vilket nog är bland det bättre betyg som kan ges efter en läsning. Särskilt dessa strofer svider till i sin klarhet och igenkänningskvalitet;

"Nu vet jag att jag aldrig kommer hem,
för det finns inget hem för mig att finna."


Väldigt skickligt skrivet.


2015-01-15

  RitaBrunner VIP
Skickligare än så här kan nog inte sonetter skrivas! Full av beundran bokmärker jag!
2014-12-09

    papillon
Denna svit läser jag med stor behållning, ett laddat ämne i en behärskad framställning och med en högklassig textbehandling. Jag jublar också över "crescendera" som något för tankarna till Frans G. Bengtssons transsubstansierat" i balladen om franske kungens spelmän.........
2014-11-17

  Nanna X VIP
förlåt gråtfärdig. kan ju inte ens stava va.
2014-11-17

  Nanna X VIP
fint att du bytte plats på de avslutande sonetterna. jag blir nästan gråtfädig ; )
2014-11-17

  Madelene Edlund
Jag stämmer in i hyllningskören. Heja! Du behärskar detta, absolut och med finess och känsla. Jag förstår att du flyttat ihop, en svit gjorde sig bra.
2014-11-17

  Nanna X VIP
alltså för fan du gör mig stum. för det första skriver du sonett på ett underbart rytmiskt sätt utan att bli formell, för det andra väcker du starka känslor som jag delvis igenkänner och för det tredje... tja, gråta är skönt ibland...
2014-11-17
  > Nästa text
< Föregående

OmE
OmE VIP