Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Den ständiga kampen mellan pressen på sig själv från omgivningen och sina egna drömmar.


En död fisk som flyter med strömmen

När jag gick på högstadiet levde jag i en liten bubbla, ni vet den där bubblan man lever i då man ser framtiden som någonting långt, långt bort. Framtiden där man har blivit någonting, framtiden där man är någon, framtiden där man vet svaret på frågan "Vad ska du bli när du blir stor?" Jag var en av dom som inte hade svaret på den frågan. Jag visste bara nuet. Allt handlade om där och då. På den tiden visste jag inte om något annat, men jag hade drömmar, och dom var stora. Framtiden verkade vara så långt bort framför mig. Stora ikoner eller idoler, personer som man såg upp till, personer som var "någon", som hade blivit något, dom var så långt ifrån en själv. Dom var lite som drömfigurer som bara fanns i mina drömmar. En dag skulle jag bli en av dom. En dag i framtiden, men det var många år dit. En dag skulle jag ta del av världen, den stora vida världen och visa vem jag var. Jag skulle uppleva världen och bli någon, gärna en idol eller en ikon för någon annan där ute som lever i den där högstadiebubblan.
Hur som helst, när jag levde i den där bubblan, så kunde jag drömma stort, för uppfyllelsen av drömmarna var så långt bort i tid och rum. Jag ville se världen, ta del av den, jag ville komma utanför dom fyra väggarna jag levde innanför i mitt lilla rum där hemma. När jag levde i den där bubblan var det enda jag fick se, allt som befann sig inom dom fyra väggarna i mitt rum. Jag visste inte då att välden var full av talanger, att hela livet var en stor konkurrens, att det var jobbigt och tufft och att man måste kämpa för att komma någonstans.
Jag bestämde mig för att jag skulle bli bra på någonting, så jag började spela gitarr. Jag började måla, skriva, dansa och fotografera. Jag skulle i alla fall bli bra på någonting utav det. Jag tog ett akord, jag tog två, tre, fyra. Jag började nynna lite melodier till, och skrev ned texter till melodierna. Jäklar vad bra det lät! Det där med att skriva låtar var verkligen min grej! Jag höll på dag ut och dag in på all min lediga tid, och vart allt eftersom bättre och bättre på det. Det här var min biljett till den stora vida världen där jag kunde bli någon. Jag kände att jag redan var någon där hemma i mitt lilla rum på 16 kvadrat. Ja där var jag ju faktiskt någon, för det fanns ingen annan där. Jag hade fått en identitet. Jag kände mig så bra, lite bättre än alla andra. Jag var ensam, men stark.
Plötsligt en dag spräcktes högstadiebubblan som jag levde i och jag fick se lite av den stora vida världen. Några år till gick och jag fick se mer och mer av den. Jag upptäckte en värld full av talanger, konkurrens, blod, svett och tårar. Jag upptäckte alla andra talanger där ute. Det fanns minst en miljon billion av dom, och dom var hundrasjuttioelva gånger bättre än mig.
Vem var jag nu? Hela min identitet försvann ut i intet nu när jag upptäckt att alla andra var precis som mig. Jag var en i mängden, en död fisk som flyter med strömmen. Hur skulle jag kunna vara någon när alla andra var så mycket bättre än mig? Den stora vida världen hade stulit min identitet ifrån mig.
Jag såg inget nöje i att spela gitarr längre, att måla, skriva, fotografera och dansa. Jag tappade tron på mig själv och lusten att försöka utvecklas. Det enda jag ville var att få tillbaka min identitet och lusten att vara kreativ tillbaka. Det enda jag ville var att vara lite bättre än alla andra på någonting. Jag ville bli mig sjäv igen, samma gamla jag. Jag ville resa tillbaka till det förflutna, in i bubblan, för det var där jag trivdes som bäst med mig själv.




Prosa (Novell) av Maani
Läst 312 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2014-11-17 18:32



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Maani
Maani