Det är djupa sår på armarna, på benen, på magen, på låren. Sår som skrubbats fram med en stålborste. Han var tvungen att tvätta sig, göra sig ren på djupet. Han var tvungen att få bort allt hundhår, som förpestade honom. Hundskrället hade han gjort sig av med, bokstavligt slagit ut med gjutjärnspannan genom ytterdörren. I köket hade han rensat bort vartenda litet dammkorn. Över matskålen hade han tejpat fast plastfolie med silvertejp så att hundmaten skulle isoleras. Hundmat kunde han inte ta i, då skulle han bli tvungen att amputera armen. Mycket såpa hade han använt på golvet. Det var nämligen bra för att få bort den fruktansvärt giftiga hundlukten. Vartenda glas, varenda tallrik hade han diskat med diskmedel och en skvätt såpa. Väggarna och luften hade han sprejat med en såpa lösning. Man vet aldrig, kanske hade hundhåret hamnat på väggarna? Han hade bytt ut alla sängkläder i sängen och eldat upp de använda sängkläderna i den gamla vedspisen. Varenda litet skrymsle och varenda liten vrå hade han renat med såpa, som skulle skydda honom från den dödliga hundpesten. Han baddade sina sår och kröp sedan ner i sängen, medveten om vad som lurade utanför husets väggar. Han tänkte på när han var liten, på den vita schäfern som bitit honom i armen. Det ojämna ärret på hans arm var ett tecken. Det talade om vilka hundarna egentligen var, att de hade kommit till jorden för att förgifta honom till döds. Ärret talade om allt för honom, allt han behövde veta, för att kunna överleva. Det var mörkt ute nu, han kunde se det längt ner i hörnet vid fönsterbrädet, där gardinen inte täckte fönstret. Sakta slumrade han till, motvilligt.
Han vaknar upp av att en liten strimma ljus lyser på hans ansikte. Lakanen luktar fräscht och nytt, men en stark lukt av såpa nästan kväver honom. Han reser sig upp, och hans hud ömmar under pyjamasen. Han går fram till fönstret och drar isär gardinerna. Det starka solljuset bländar honom som en kamerablixt, men efter en stund kan han urskilja den välbekanta skogen och sjön en bit bort. Han öppnar fönstret för att vädra bort den starka såpa lukten som sticker något i hans näsa. Där ute hörs vacker fågelsång och han andas in alla ljuva vårdofter. Men var är Jackie, hans käraste hund, som alltid väcker honom på morgonen och som alltid följer efter honom vart han än går? Så plötsligt hör han ett kvidande ljud ute från tomten, som ekar mellan berget. Han skyndar sig till ytterdörren för att undersöka saken. När han öppnar bemöts han av Jackie. Men så fruktansvärt! Hon är helt sårig och ligger i den lilla grusgången mitt framför dörren och gnyr smärtsamt. Han bär snabbt upp henne i sin famn och smeker hennes svarta lena päls. Hon tittar in i hans ögon med en djup och kärleksfull blick.
- Är det den där räven igen du har bråkat med Jackie? Hon tittar förstående mot honom, som en hund gör i sin husses sällskap, oavsett om hon fattar vad han säger eller inte.
- Jag tror minsann att vi ska ta och bygga ett staket runt huset idag du och jag. Så här kan det ju inte fortsätta eller hur Jackie? Hon bemöter honom med samma blick igen.
- Okej, då säger vi så! säger han och ler mot henne. Han går ut till boden bakom huset för att leta passande plank till ett staket. Sedan sätter han igång att bygga. Jackie sitter bredvid honom och granskar hans hårda arbete, allt som han gör bara för hennes skull. Då och då räcker hon honom plankor med hjälp av tänderna, när inte såren smärtar allt för mycket. Det blir en lång dag och han hinner precis klart innan solen gått ner, tomten är ju ganska liten trots allt. När allting är klart går han in och lagar en riktig lyxrätt till honom och Jackie. Rådjursbiff som han skjutit och lagat helt själv till honom, och hundmat till henne, men hon får självklart smaka en bit av biffen hon också. Konstigt bara att hundmaten var inplastad med silvertejp. Han måste ha varit riktigt tankspridd igår, men det blir väl så när man bor helt själv med sin hund i en stuga långt in i skogen. Efter måltiden har solen gått ner och både han och Jackie är väldigt trötta, efter dagens arbete. Han bär henne in till sovrummet och lägger ned henne i sängens fotände och bäddar ner sig själv under täcket. Jackie kryper upp till honom i hans famn och han smeker hennes huvud, hennes lena svarta päls.
- Jackie, du är nog den finaste vännen man kan ha, säger han och tittar in i hennes nötbruna ögon, de oskyldiga och finaste ögon han någonsin sett. Där somnar de in bredvid varandra och njuter av stunden tillsammans.
Han vaknar upp och får syn på något svart bredvid honom. En hund! Han får panik och rusar upp ur sängen, tar ett djupt andetag och flackar med blicken efter någonting att försvara sig med. Han griper snabbt tag i vasen som står på byrån och börjar slå mot den vidriga svarta pälssaken i hans säng. Pang! En fullträff, rakt i ansiktet. Glasvasen har förvandlats till splitter och blod har hamnat på skärvorna i sängen. Nu hänger det på sekunder, hunden måste ut ur huset nu om han ska kunna överleva. Snabbt rullar han in hunden i täcket och springer ut med knytet i famnen och dumpar det över staketet. Han ser hur knytet rullar ner en bit för berget då han går på den lilla grusgången in i huset igen. Nu gäller det att skura golv och väggar. Allt som vidrörts av hunden måste bort och det är fort. Annars kanske han smittas av den dödliga hundpesten, som hela tiden är ute efter honom. Han sätter igång och börjar skura golven med såpa. Det var nämligen, det bästa medlet mot hundar, det visste han allt. Han kom att tänka på den vita schäfern som bitit honom när han var liten. Det var först när han hade greppat tag i första närmaste flaska och hällt innehållet över hunden som den hade släppt tagen om hans arm. Denna flaska var en såpaflaska. Efter det hade han åkt in på sjukhus, där han hade fått motgift för hundpesten. Det var vita piller som hette ”haldol” och det hade botat honom från hundpesten, men här ute i den djupaste skogen hade han inge ”haldol” längre. Han hade haft de vita små tabletterna förut en gång i tiden, men de tog slut för något år sedan, så därför använde han numera såpan, som i alla fall skulle hålla hundarna borta från huset. Han kunde inte åka in till staden, dels så hade han ingen bil och han kände ingen som kunde skjutsa honom, men för det andra så fanns det massor av hundar inne i staden, han kunde helt enkelt inte ta den risken att åka dit bara för ett litet vitt piller. Han gjorde rent vartenda skrymsle, varenda vrå, sedan lade han sig i den nybäddade sängen och slumrade sakta in på sin vakt i mån om vad som lurade där utanför huset.
Han vaknar upp och känner hur huden ömmar och en stark lukt av såpa fräter i hans näsa. Han märker att någonting inte stämmer. Var är Jackie? Han letar överallt, under sängen, bakom soffan, i köket, men kan inte hitta henne. Han ropar på henne, men han får inget svar. Kanske är hon ute. Förtvivlad sätter han på sig träskorna och går ut, men när han öppnar dörren tar den i någonting. Ett litet gny hörs och han förstår på en gång vad det är. Det är Jackie!
Stackars söta, lilla Jackie. Han tar upp henne, och tittar försiktigt på hennes sår. Det är djupa blodiga sår, troligtvis från den där räven igen. Han bär in henne i sin famn och lägger henne i soffan. Sedan tänder han en brasa i kaminen och sätter sig bredvid Jackie i den lilla soffan. Hon tittar upp mot honom och ger honom en generös blick, som han tolkar som ett tack.
- Jag gör allt för dig älskade Jackie, det vet du, viskar han till henne och hon lutar huvudet mot hans knä. Han smeker henne och de somnar sakta in tillsammans framför brasan i värmen.
Han vaknar upp med ett ryck helt svettig. Det är glöd kvar i brasan och luften i rummet är nästan kvävande varm. Så plötsligt är det någonting som rör sig i hans knä. En hund! Han får panik, och känner att han får svårt att andas. Döden är nära nu, han måste ut ur huset, och det är fort. Han kutar upp ur soffan och ut ur huset utan att ens sätta på sig träskorna. Det är kolsvart ute och väldigt kyligt. Han står en bit från huset och tittar mot dörren och den lilla ljusspringan. En skugga sveper förbi ljuset och han tar tag i den gamla krattan, som ligger i grusgången. Dörren knarrar och ut i mörkret kommer den svarta hunden trippandes. Snabbt och hårt slår han till och ett ylande skrik ekar ut i den mörka natten och allt blir plötsligt tyst, väldigt tyst. Nu slipper han den svarta hunden. Den kommer aldrig tillbaka mer. Han städar hela huset och lägger sig i sin säng. Sen blundar han lugnt och mjukt. Nu är han trygg.
Han slår upp ögonen och solen värmer hans hud. Han vänder sig om för att titta efter Jackie, men hon finns inte där. Sängen är tom. Rummet är tomt. Han sätter sig snabbt upp och tittar ut i hallen.
- Jackie!? Han får inget svar. En obehaglig känsla av att någonting har hänt henne smyger sig på honom. Han kliver upp ur sängen och sätter på sig träskorna för att gå ut och titta efter henne.
När han öppnar ytterdörren får han till sin förskräckelse syn på Jackie liggandes helt ensam och blodig på marken i grusgången. Han springer fram helt förtvivlad och försöker skaka liv i henne. Men hon är så stillsam man kan vara. Han fäller en tår och tänker att den där räven har levt sina sista dagar han med!