När du står där borta framför mig, så vet jag att det är dig jag vill ha i min framtid.

Du med de vackraste ögon jag någonsin sett. Du med det mjukaste leendet, jag någonsin velat kyssa. Du med det finaste håret jag någonsin velat röra vid.

Du är den som får mig att vilja flyga över öppna hav och de grönaste skogar. Jag önskar att jag kunde känna doften av dig som en skälvande våg genom mina lungor.

Jag betraktar dig där borta med blickar här ifrån. Vi beundrar varandra bortom rummet mellan oss. Du ser in i mina ögon, djupt och vackert. Jag ler mot dig undrande om hur detta kommer sluta. Mitt hjärta är varmt och jag vet att det är också ditt, ändå är jag osäker. Du ler tillbaka mot mig och tittar bort lite generat.

Jag andas in den friska luften och doften av gräs, och tänker att det enda som saknas nu är din närhet och att rummet mellan oss ska knyta oss samman. På armen har myggorna bosatt sig, men jag låter mig inte distraheras, för där borta står du och jag ser hur du är på väg någonstans.

Du ger mig en blick, men bryter den snabbt. Du vänder mig ryggen och går mot eldens lågor. Alla samlas kring värmen och kring dig, men jag håller mig kvar i kylan. Jag känner hur rummet mellan oss blir större. Jag blickar ut i dimman, som ligger som ett vilande täcke över sjön och tänker att jag kanske inbillat mig allt.

Varje litet skratt borta från ljuset och värmen är en kniv stucken i ryggen. För varje steg längre bort från mig du tar, ristas du djupare in i svekens hjärnkammare. För varje liten sekund som går utan att du tittar mot mig, känner jag mig lurad. Kanske är jag lurad av dig, kanske lurad av mig själv.

Du gav mig falska förhoppningar, och nu står jag här ensam.

Jag vandrar längre och längre in i kylan, så långt bort från värmen det går. Närmare vattnet strävar mina tår. Skratten försvinner mer och mer. Mina fötter söker sig långt bort från elden, där du står. Myggorna är det enda som söker sig till mig.

Jag andas in dimman, offrar mig till tomheten och jag vänder mig om för att blicka tillbaka till värmen en sista gång i hopp om att du kanske ändrat dig.

Så plötsligt är det någonting, som fångar min blick, och jag känner ett rus genom kroppen. Någon närmar sig. Kanske är det du, med det svallande håret, det fina breda leendet och de intensiva blickarna. Jag granskar siluetten, som kommer närmre och närmre.

Plötsligt står du där framför mig. Du ler ödmjukt och tittar in i mina ögon, djupt och ärligt. Jag ler tillbaka och känner doften av dig, som en skälvande våg genom mina lungor, och jag är förundrad över att du klivit in i rummet mellan oss. Inombords jublar jag av lycka. Du tar min hand och jag kliver in i rummet jag med. Mitt hjärta är varmt och jag vet att det är också ditt. Jag tittar in i dina djupa ögon, och som varje enskild blick som möts är också denna på sitt unikt otympliga och kärleksfulla vis ett svar på någonting som inte kan yttras i ord.