Maja!
Du brukade säga att jag var den bror du velat ha haft. Vi älskade att diskutera böcker eftersom vi läst så mycket. Du sade att vi hade samma gröna ögonfärg. Vi skrattade och grät tillsammans. Oj - vad roligt vi hade. Men...du var så fattig på slutet att du inte ens hade råd med en kontantkortsmobil. Förstår inte att du ringde innan det var för sent? Men du var en stolt människa - kanske det berodde på det. Det var 50 mil emellan oss. Jag i Göteborg - du i Stockholm. Hade så gärna hjälpt dig. Du var svårt sjuk. Hade amputerat flera tår. Och en dålig bukspottskörtel.
Svenska Bostäder stängde av strömmen i din lägenhet. I en hel vecka! Till slut larmade grannar både polis och brandkår. De lyckades forcera din säkerhetsdörr.
Där hade du vandrat omkring i mörkret. Inte ens kunnat värma lite mat i mikron. Sedan snavade du på en matta - föll handlöst och slog i bakhuvudet. Blev blind och totalförlamad. Det enda du kunde göra var att röra höger hand. Ett tryck för ja - två för nej. I en vecka låg du i respirator. Din vän frågade dig om du ville dö. Du svarade ja. Så respiratorn stängdes av. Sedan pågick din dödskamp i två dygn. Varför ingen kunde ha gett dig en morfinspruta förstår jag ej. Gud vet vad du gick igenom dessa sista 48 timmar i livet. Jag tände ett ljus när jag fick beskedet av min fästmö. Det skall brinna i en vecka. Jag ser dina milda gröna och varma ögon framför mig. Du blev bara 53. R.I.P. Käraste vän!