Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

DRÖMMEN OM STJÄRNAN

Det är november, mörka november. Ännu har inte vinterkylan kommit, men luften är tung av fukt och vemodet tynger själen. Visserligen kan jag ännu med god vilja hitta några vilsna prästkragar på ängarna men sanningen är att markerna vill dra på sig vintertäcket för att vila några månader. Ett vackert vitt täcke! Men ännu dröjer kylan några dagar.
Då kommer stjärnans tid Jag funderar redan på vilka stjärnor jag skall sätta upp på andra sidan domsöndagen.
Jag minns det så väl, de första julstjärnorna i fönstren. De var av gulrött papper och var så orimligt vackra. Det var efter det stora kriget, det var efter mörkläggningen som vi alla delade. Jag var så liten då det började, men ändå trängs minnena när jag tänker på det. Det var Hitlers smattrande röst från den svarta radion och ljudet av marscherande soldater och tystnaden från de vuxna. Det var den tiden då en familj samlades för att höra på nyheterna. Och de osynliga husen som smög i skogsbrynen och bara anades i mörka vinterkvällar när jag satt bak på pakethållaren på mammas cykel. Ja det var evakuering och flyktingar och de vuxnas rädslor.
Men jag minns också fullmånenätter då jag kunde smyga ut på skaren för att se om räven var ute i sina fula ärenden. Strålkastarna som spejade och spanade och flygplanen i nattliga övningar. Men plötsligt var kriget slut och en dag kom det en båt med bananer och en norsk flicka jag kände berättade om tysketöserna och det var också förfärligt.
Och mörkläggningen togs bort. Det var helt plötsligt som om vårt behov av ljus var oändligt. Och en dag under adventstiden såg jag något vackert. Det var i fönstret på ett brunt litet hus på Lugnet där min klasskamrat Astrid bodde. Mitt i fönstret hängde en röd stjärna som lyste i kvällningen. Jag förstod att den var av papper, och när jag tittade närmre såg jag att där var små, små hål som silade ut ljuset. Små stjärnor i den stora. Astrid måste vara lycklig som hade en egen stjärna.
Jag berättade för mamma. När vi cyklade hem från missionshuset så visade jag stjärnan för mamma. Visst tyckte hon att den var fin, men det hjälpte inte med mitt tjat. Mamma tänkte inte köpa något så onödigt. Jag minns inte vad hon sa, men det blev ingen stjärna. Inte det året, och inte året därpå. Det blev fler och fler stjärnor i fönstren under adventstiden men inte i vårt hus. Jag gav upp mitt tjat, det var nog så att det fanns ljus med stjärnor och hus utan stjärnor.
Så kom ännu en advent. jag visste att mamma varit i stan och handlat, det brukade hon göra inför julen, men visste inte vad. Den kvällen for jag iväg på ett juniormöte i missionshuset och när jag cyklade hem så var det stjärnklart. Det låg ett lätt snötäcke på marken, jag kunde tänka att åkrarna i själva verket var en stor sjö, och vid stranden på andra sidan lyste grannens utebelysning som ljuset från en fyr, Jag tänkte ofta ut sådant när jag var ensam på hemväg, fantasierna var dyrbara. Ibland såg jag en stjärna som lyste med en särskild lyskraft och då tänkte jag att det var Jesus som kom tillbaka. Så kom Han med ljus till människorna ännu en gång.

Det var lite trögt i backen men snart skymtade jag huset hemma. Det låg där, högt och vitt i månskenet, såg nästan lite stramt ut. Och i fönstret till kammaren där mamma och jag bodde så lyste en stjärna. En röd, vacker stjärna! Den var så vacker, det blev så stort för mej. Jag minns alla känslor som vällde fram. Än i dag kan jag bli alldeles överväldigad av glädje och förundran inför en röd pappersstjärna i advent. För oss gamla finns det så många broar till vår barndom, olika för var och en. För mej är det en adventsstjärna av rött papper!

Så gick jag in i huset och rusade in i mammas och mittt rum och där hängde den, pappersstjärnan. Jag såg att mamma hade haft lite svårt att hänga upp den, den var lite knycklad men vad gjorde det. Nu bodde jag i ett hus med stjärna. Där skulle den hänga och vänta på julen.

Om bara några dagar skall jag hänga upp mina adventsstjärnor, nu har jag flera. Och när jag går min kvällspromenad med hunden kommer stjärnan att leda mej hem. För jag bor i ett hus med stjärna!
Stjärnan från Betlehem. leder ej bort men hem !




Prosa av Annika J
Läst 502 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2014-11-24 20:06



Bookmark and Share


  Monika A Mirsch VIP
Jag bokmärker!
2014-12-10

  Monika A Mirsch VIP
Ännu en berättelse från dig att njuta av, av den stora närhet och värme du förmedlar på ett språk som varsamt smyger in till mig.
"För oss gamla finns det så många broar till vår barndom, olika för var och en."
2014-12-10

  Nitram P
En så fin och gripande betraktelse!
2014-12-05

  lisa"puzzle"svensson
så vackert och rörande!
2014-11-30

  Bibbi VIP
Grattis till placeringen!
2014-11-26

  Stefan Albrektsson
Levande vackert berättat. Tycker mycket om hur du kontrasterar mörker/ljus i texten och här och var gör poetiskt koncentrerade bilder, som tex. "ljudet av marscherande soldater och tystnaden från de vuxna". Delar din glädje över den stora Stjärnan!! Tack!!
2014-11-25

  Bibbi VIP
Tack för denna vackra berättelse!
2014-11-25

  Jaseph
Väldig levande berättat. Skribenten uttrycker sig ledigt, okonstlat och med en enorm förmåga att minnas detaljer från det förgångna. Novellen om stjärnan flyttar oss tid och rum. Litteratur som gör under!
2014-11-24

  walborg
Å vilken vacker berättelse från barndomens mörkläggning och längtan efter ljus och glädje - en glädje som finns kvar - till välsignelse och som ledstjärna i nattens mörker, som varar nästan dygnet om numera.
2014-11-24

  Ronny Berk
läser och omläser, detta är en bra och viktig text, tycker om, ja !
2014-11-24
  > Nästa text
< Föregående

Annika J