Solen värmer den uppåtvända kinden,

trots den envisa, svala vinden.

Den kalla, ystra fjällbäcken brusar

på väg ner till Issjön, som västan krusar.

I hjärtat av denna vackra Issjödal,

vars botten är stor som en jättesal,

står vårt dukklädda, lilla tvåmansrum,

vid kanten av bäckens vita skum.

Dalen är för mig en öppen katedral

och ett av mina självklara val,

när jag livets plågor måste glömma

och tunga tankar ur minnet tömma.

Av ljung och fjällbjörk klädda branter,

är dalen omringad på alla kanter.

Jag ser dem som höga väggar gröna,

likt kyrkans form och utsmyckningar sköna.

Himlen, vackert blå ovanför,

valvet på helgedomen utgör.

I fonden där altarringen borde stå

skäms en gisten stuga på plintar grå.

Naturkyrkan har sin egen dopfunt,

den lilla Issjön, som man lätt går runt.

Här strömmar energin från den Store Anden.

Jag kan nästan ösa den i mig med handen.

Skönt avkopplad från livets alla plågor

och uteblivna svar på alla olösta frågor,

vandrar Costner och jag uppför altargången.

I huvudet den av Red Bird lärda sången.

En hyllning till alltings Skapare och Gud,

där den fria, orörda naturen är allas brud.

Tack min älskade Issjödal för denna gång.

Vi kommer åter, kanske med en annan sång.

© Kjell Åhsberg