Dagens Native Americans använder sällan sina indiannamn. Många har inte ens något. En följd av anpassningen till samhället. Det bottnar också i en gnutta skam, tyvärr. I följande text om en svetthyddeceremoni har alla personer indianska namn men det är bara åldermannen som använder sitt. Han bär det med stolthet.

Den anskrämliga skapelsen bestod av pinnar

klädd med presenning och gamla mattor

Ett smutsigt täcke som förhänge vid entrén

Utanför brann två eldar, en stor, en liten

Över den stora en hjort på roterande spett

I den lilla, mest en glödbädd,

låg några runda stenar för uppvärmning

Ruggigt att klä av sig i kvällskylan

På knä kröp vi in och satte oss

kring en ring av stenar mitt i svetthyddan

De heta stenarna fördes in med hjälp av

naturvuxna grenar, likt gripklor

De lades i den stenomgärdade mitten

Täcket drogs för, tätades till vid sidorna

Mörkret lade sig tungt över våra axlar

Ögonen vandes efter en stund

vid det svaga ljus en stearinlykta gav

Fem män tätt ihop

i lotusställning

vänd mot hyddans mitt

Min vän Monty

yngre brodern William

fadern Donald

farfadern Red Bird

och The Swede

Den gamle tog en fläta sweetgrass

tände den och blåste energiskt  

för att få glöd och därpå följande rök

Helande och renande rök som var och en

i medsols ordning skulle inneslutas i

Lite tobak ur en pung offrades bland stenarna

Red Bird tog en skopa vatten

Hällde över de heta stenarna

Chocken var ögonblicklig

Het ånga överraskade obarmhärtigt

Kippande efter andan accepterade kroppen

efter någon minut den brännande dimman

Mera vatten …

Fler chocker …

Donald trollade fram en handtrumma

Liten till formatet men stor i tonen

Det rytmiska dunkandet kändes som

tydliga slag mot svettdrypande kropp

När takten överensstämde med hjärtats puls

blev känslan smått euforisk

Kroppen styrde inte längre

Musiken hade tagit över

förstärkt av den fuktiga hettan

och att vi satt så tätt ihop

Ja … nästan intimt

Han började försiktigt sjunga

för att sedan stiga i styrka

De andra föll in i sången

Förstod endast några enstaka ord

Gissade att det delvis handlade om den tragiska

Trail of Tears 1838 då stammen nästan förintats

Endast de som gömde sig i bergen klarade sina liv

Upphovet till dagens Cherokeestam

Mera vatten

Stod knappt ut

Svårt att andas

Allt gungade

Ville inte visa mig vek

Satt kvar

Pipan kom fram och monterades ihop

Tändes under besynnerliga riter

Den vandrade laget runt medsols,

with the sun, som allt gör i indiansk kultur

Pipan skickades förbi då jag inte var

införstådd med dess innebörd och helighet

Red Bird vände sig till Skaparen

Tackade för sommaren

Bad att hösten skulle bjuda på godhet

Att alla på reservatet skulle få vara friska

Att den nya vännen från andra sidan Atlanten

skulle välsignas med hälsa och framgång

Omtumlad på darriga ben släpptes vi ut

i det begynnande kyliga höstmörkret

Var helt snurrig i huvudet

Uppskattade därför doppet i floden

Plågan släppte

Huvudet fungerade igen

Nu hade kvinnorna intagit hyddan

Modern Bertha mässade entonigt en ritualsång

Döttrarna Lucy och Carrie föll in

med sina betydligt ljusare röster

Tanken på de halvnakna kvinnorna

endast dolda av ett lager presenning

gav näring åt smått förbjuden fantasi

Bertha bar åldern med elegans

Döttrarna såg mycket bra ut

Carrie, den yngsta, var vacker

Rak ståtlig hållning

Pigg blick som aldrig vek undan

Ansiktet inramat av mörkt hår,

så svart att det skiftade i blått

Kroppen var gudinnelik

Skaparen måste ha varit på bra humör

den dag han formade henne

Fick anstränga mig för att hålla tankarna borta

medan jag hjälpte till med förberedelserna

inför den stundande höstfesten

Helstekt hjort stod på Cherokee-matsedeln

© Kjell Åhsberg