Absurt är vad det är. I ett rum sitter vi, en mängd människor vars liv för en timme eller två korsas. Vi sjunger. Om glädje sjunger vi och du leder oss alla. Och ingen tycks se att du bär ett liv på dina axlar.

Du står. Som en ledande gestalt står du framför oss och leder oss i varje ord, i varje ton och vi tycks se upp till dig. Utan dig vet vi inte hur vi ska vara och hur vi ska göra. Du sprudlar av glädje och jag såg upp till dig. Jag såg upp till dig tills jag insåg att du bär ett liv på dina axlar.

Tredje gången gillt säger man och i detta fallet verkar det som det. Den tredje gången vi sågs fick jag också se vem du är, baserat på ett besinningslöst val du gjort. Fullständigt tappade jag fokus. Jag kunde inte slita blicken från dig, trots att synen gjorde ont i mig. Fokus gick inte att behålla när jag insåg att du bar ett liv på dina axlar.

När vi nått ett avslut tänker jag på hur det hade varit om du hade sett min frånvaro. Jag tänker på hur det hade varit om du hade registrerat att jag befann mig i en annan tankevärld än resterande i rummet verkade befinna sig i och om du hade frågat mig hur allting stod till. Jag hade då tydliggjort att tanken på att du bar ett liv på dina axlar gav mig ett obehag jag inte kunde komma ifrån. Jag kunde inte slita blicken och släppa tanken på kroppen kring din hals.