Och hon är ditt livs kärlek. Du har funnit vägen ur den mörkaste av tunnlar - En gång kantad av misshandel, fysisk och psykisk. Mobbning. Alkoholism. Ensamhet. Svåra psykiska sjukdomar.

Och hon hjälpte dig därifrån. Som i en film, såg du henne på en dans - Och hon bjöd upp dig. Och hennes ansikte har bränts fast i din sikt för alltid. Du är besatt, ty du har sett den mest overkliga människan att beträda denna jord - Någon slags gudinna.

Hon räddade dig. Från rösterna. Från hallucinationerna. Från de ständiga mardrömmarna och de långa nätterna som spenderades i fosterställning, med rösten bortgråten och ögon som fått slut på tårar.

Och du får smaka lycka. För första gången. Du får känna hur det är att älska, och bli älskad. Och hon blir ditt allt. Din anledning att andas, det som får dig att orka fortsätta. Att inte försöka ta livet av dig, efter att ha misslyckats så många gånger förut.

Och du glömmer att ingenting är för evigt. Du glömmer att allting byggs för att gå sönder. För att slitas itu, och trasas till oigenkännlighet

Hon flyttar iväg. Utan att tala, och komma överens - Jämka och kompromissa för bådas skull.

Och hon berättar att hon hittat en annan. Att hon fått känslor för en annan man.
Och i ditt huvud börjar det återigen viskas - Tisslas och tasslas, långt bak i det dunkla fördolda, som du inte kan tyda, men som du vet finns. Ligger i väntan på att få träda fram.

Hon berättar att de skall spendera en kväll tillsammans. Och plötsligt så infinner sig en tyngd i bröstet. En börda du trodde hade försvunnit. En du hade blivit kvitt, den som ett smakprov på lyckan hade jagat bort.

Och på sociala medier, lägger hon upp en bild. Och de ligger så nära varandra. För nära. Och du faller; du faller till golvet och alla tårar som gömts undan i de år ni hade ihop, väller ut som en syndaflod, och i dig väcks det djupaste hat och förakt.

Du känner igen det. Du har känt det så många gånger förut. När de varje dag slog dig. Ständigt fryste ut dig. Ständigt diskriminerade och undervärderade dig. Ett hat du närt i ditt bröst, ett förakt för all mänsklighet, som väcks till liv återigen - Nu när du blir påmind om varför du hatar.

Och i allt hat känner du rädsla. Rösterna är där igen, mardrömmarna kommer var natt. Och ni talar med varandra, för det är fortfarande ni - Men hon vägrar förstå. Hon kan inte se de misstag hon gjort, och hon säger att du förstorar och överdriver. Hon lämnar dig i kylan, och ser dig inte. Stänger dig ute.

Ditt livs kärlek gör som så många andra har gjort mot dig. Hon blundar för dig, och du slutar sakta existera.

Och ditt hjärta rostar och blöder, och någon klämmer åt alltför hårt, med ett skruvstäd. Och tårarna kommer tillbaka, varje natt, varje dag. Sömnen flyr dig, och istället kan du bara se dem tillsammans. Hon, och han. Den andre.

Du försöker fungera. Du försöker umgås med vänner, fastän all mening har upphört, fastän all lycka flytt, och det enda du har kvar är en önskan om att få sluta andas.

Plötsligt händer det. Du får henne att se dig - Du begår ett misstag av sådan magnitud att hon helt enkelt inte kan blunda för att någonting är fel. Du tar en annan kvinna. Det känns fel. Du vill inte, men du slutar inte. När hon rör, svarar du. Du njuter inte, du vill inte, men ändå fortsätter du.

Och efteråt, går du nedför trapporna, och in till badrummet. Och där inne, stirrar en främling tillbaka på dig, när du ser i spegeln. Än en gång, kommer tårarna och fallet. Du förstår, att du är precis lika motbjudande som alla alltid fått dig att tro att du var. Du är en motbjudande, vidrig varelse. Ett slöseri på syre och resurser.

Och du berättar för henne. Ditt livs kärlek. Så fort ni träffas, berättar du. Och hon får smaka. Hon får känna samma smärta som hemsökt dig hela ditt liv, och du smärtar med henne. Det finns ingen återvändo, du har begått det värsta av alla brott, du har skändat det allra heligaste.

Hon säger att det inte finns ett ni längre. Hon älskar dig, och du älskar henne, men du har gjort det omöjligt för er två att vara ett.

Och ni båda sjunker. Ni lämnar varandra, och fastän du har delat all misär med henne, så känns det inte lättare, utan bara tyngre.

Och i ditt huvud hör du dem. De är tillbaka, för att stanna. Och mardrömmarna hemsöker dig, dag som natt. Sömn var länge sedan, och du är vaken flera dygn i streck, tills dess att utmattningen tar dig i beslag, för ett litet skonsamt tag.

Men sedan börjar ni prata med varandra. Dagarna går, och med tiden växer hoppet igen. All smärta är kvar, men djupt inne i ditt bröst känner du återigen hur någonting bultar, av egen vilja.

Ni bestämmer er för att träffas, och när du åter skådar henne, finner jag inga ord för att beskriva hur du kände. Skammen, sorgen, all ånger. Men när ni promenerat tillsammans, och samtalat, och ni sätter er ned för att gråta ihop.. Och när du sakta, för din hand in i hennes... Och hon trycker den hårt, och håller dig fast. Som en uppenbarelse, faller tyngden från ditt bröst. Allting utbytts mot den starkaste lättnad som någonsin befriat dig, från all smärta och all svärta. Det finns hopp, och hon har det också.

Ni älskar trots allt varandra fortfarande, och de band som gått sönder för att sedan lappas ihop, är starkare än de band som aldrig prövats.

Ni arbetar ihop, på håll. Ni pratar med varandra, och funderar på vad som måste ändras och göras bättre. Det känns bättre och bättre. Det är som att vakna upp från en dvala, väldigt sakta. Återigen börjar du se, och känna. Du kan le, på riktigt.

Och ni pratar en kväll. Och hon frågar dig om den natten du var otrogen. Du berättar, ärligt och uppriktigt. Du svarar på hennes frågor - Du är ärlig. Du har gjort fel, du är vidrig. Men du är alltid ärlig. Du ljuger inte.

Hon ringer dig, och hon gråter, och du känner skuld och skam. Tillsammans gråter ni, igen, och samtalet är ett enormt bakslag. Efter att ni pratat i ett par timmar, så frågar hon dig; Kan ni klara allt? Kan ni överkomma vad som helst, med er kärlek?

Du svarar att du tror det; Hon säger att hon vill berätta något för dig. Men hon vet inte om hon borde. Du pressar henne.

I ditt bröst börjar hjärtat bulta snabbare - Blodet pumpas runt snabbare och snabbare. Innerst inne vet du vad hon har att säga, ditt livs kärlek, din enda ljuskälla i en sådan mörk värld som varit så nära att få dig att duka under.

Men du hoppas, in i det sista hoppas du.

Och hon tar ditt hopp i sina händer, och hon krossar det. Hon stänger porten i ditt ansikte, tar ifrån dig all anda och lust, och hon berättar;

Hon har vart med någon annan. Med honom. Han som hemsökt dig så länge. Han, som stulit sömnen ifrån dig. Som stulit all lycka, all lust, all mening, all kraft.

De har varit med varandra. Efter, att ni träffats. Efter, att ni hittat hoppet. Efter, att ni sett varandra i ögonen, och kommit ihåg hur mycket ni älskar varandra.

Hon berättar att hon inte hade känt någonting alls. Hon berättar att hon var så trött på all tomhet, och valde att göra det för att få känna något - Även om hon visste att det skulle få henne att må dåligt.

Hon ägnade inte en tanke på dig. Hon ägnade inte en tanke på er.

Din gudinna. Ditt livs största, och enda kärlek.

Den enda ljuspunkten i ditt liv, valde självmant att glömma dig, för att med full vetskap om alla konsekvenser, förstöra sig själv. Dig. Och allting ni har gemensamt.

Och här är vi igen.

Det enda jag önskar nu

Är att nästa andetag ska bli det sista