Det går inte mer. Med bedrövelse i rösten fortsätter du din klagan över allt vad det innebär. Allt tar så mycket längre tid nu. Och så är det så kallt också. Och mörkt. Allt senare övergår mörkret i ljus, enbart för att falla över staden igen långt innan dagen blivit kväll.

Jag ska slå dig. Så kraftigt ska jag slå dig att du förlorar ditt medvetande. Så kraftigt ska jag slå dig att inget längre finns kvar av dig. Så kraftigt ska jag kämpa för att förinta dig.

Jag skulle aldrig slå någon. Våld skulle jag aldrig någonsin använda för att lösa något problem. I alla fall inte i verkligheten. Men i detta fall är det vad som krävs. I detta fall är det helt okej. För lika imaginära som slagen är, är också du. Du finns inte. Här finns bara jag. Och när jag förintat allt som finns kvar av dig är det bara mitt eget medvetande som manövrerar.

Då kan jag se hur världen förändrats till en pastellfärgpalett. Jag kan njuta av ljuset som uppstår när dag möter natt och vara tacksam över de djupsinniga tankar som uppstår när mörkret tar över och omsluter mig. Jag kan faktiskt också uppskatta att det tar längre tid. Jag kan uppskatta att jag har tid.

Och när jag fryser om tårna på väg någon stans känner jag mig lycklig. För jag, jag känner att jag lever. Jag kan känna att jag lever i en pastellfärgpalett.