De, milt sagt, bindgalna nolltomtarna
kastade ideligen kottar i maskineriet
så fort tillfälle gavs. Tillfället gör tjuven,
och kottarna gör dem till sabotörer. 

Då de denna morgon låg i hög och planerade
dessa mörka illdåd for så en av luckorna
i stallet upp med ett brak. In sveper något
ilsket grönt. Även om du kära läsare inte vet, 

så visste nolltomtorna att detta inte bådade
gott: en Eljest svepte på breda vingar
över deras skakande luvor, och dess
utspärrade naglar drogs över väggen 

med ett skri – och nolltomtarna skrek:
”Saffran!” Eljest slog sig olycksbådande
ned på en av spiltorna, spottade i halmen
och hävde sin röst: ”Vadan detta tumult?

Veten I icke att jag bär bud om stora ting,
ting som intet öga skådat?” Sedan började
den tala i högtravande gåtor såsom dessa tingestar
behagar göra vid sådan här speciella tillfällen: 

”Utifall I besvara följande orakelfråga felaktigt
kommer I att få leva! Men om I icke svara
rätt skola I dö med stövlar och luva på!”
Nolltomtarna räknade sinnesslött på fingrarna. 

Eljest trummade med naglarna mot spiltkanten,
nolltomtarna flackade med sina oljiga ögon,
och sa: ”OK! Shoot!” Eljest plockade fram den
mycket Gamla Boken ur fjäderdräkten. 

De rödmålade naglarna, som dessutom skar
sig förfärligt mot det gröna, for över boksidorna
tills de fann vad de sökte. Hur glasögonen kom
på plats visste ingen. Eljest harklade sig, ”12?”