Det är någonting med doften.

Annars är allt som vanligt.

Pressbyrån till vänster,
receptionen till höger
och snurrdörrarna i mitten,
som stannar upp
om någon kommer för nära
och någon kommer alltid för nära
för någon behöver närhet.

Diskret och omvälvande.
Sinnligt skör och smärtsamt vass.
Förtrollande och alldeles självklar.
Flyktigt förgänglig och evinnerlig.

Vita korridorer,
leder till ny reception.
Stolar av plast,
som står allt för tätt
för självständiga tankar,
men ingen här är självständig,
bara ständigt själv.

Omtumlande och bedövande.
Tröstande och brutalt sårande.
Berusande och avtrubbande.
Vaggande och blödande.

Och det var alldeles som vanligt.

Men det var någonting med doften.