Ön sjunker och suckar
Jag bäddas ned

Mörker

I dungen bland snår anar man en förmulten gård
Bland löv och ris några trappsteg av sten och krossat fönsterglas

som om en storm som fått med sej nästan allt
högt ståtar granar som vajar stilla runt

Böjda staket över bladnässlors skurna midja som för att be om nåd visar sina spikar och vill att jag ska dra ut dom så att de kan få läka tillbaka ner
ovanför gal göken

ur förmultningen sticker stövlar upp
det börjar regna
dom är av svart gummi
jag ser inte månen längre

stigen nästan dränks av ett störtregn och en flod tar över och jag är tvungen att bestiga kullen upp mot höghusen igen.

Ett ljus från gatorna som sipprar ner och leder mej hem