Jag hade alla piller i handen.
Jag kände hur tårarna rann.
Allt jag jag tänkte var att det kanske skulle vara lika bra.
Att Melinda faktiskt gjorde rätt val.
Skulle jag våga.
Paniken över att jag faktiskt överväger det.

Jag vet att detta är illa. Att sitta och stirra på mina tabletter och veta att dom kan döda mig. Om jag skulle välja det. Jag skulle kunna ta mitt liv vilken sekund som helst. Jag vet att det skulle vara så förjävligt mot alla som älskar mig. Och jag vet att jag skulle bli otroligt saknad. Jag vet allt det där. Men ändå så vet jag inte om det är värt att leva. Jag är inte glad längre. Dom stunderna jag känner något annat än min sorg är falsk. En lögn som hela tiden går i kras. Verkligheten är alltid nära. Jag är inte lycklig.
Jag är knappt över ytan längre. Det blir allt mörkare. Och snart så kommer jag aldrig att hitta ut. Hitta ut ur detta helvete.
Jag vet att jag inte lever ett liv som är värt mycket. Men jag lever ju. Och det är det som räknas. Eller hur? Men jag är inte säker på om det är så. Jag vet inte hur länge till jag orkar fortsätta. Jag önskar att jag bara kunde bästa mig. Leva eller dö.