Förblindad och berusad av rymdernas puls
dansade jag in i hans famn
Vi snurrade pâ broar, balanserade pâ gryningen
Han kysste mig och mumlade mitt namn
i gatlyktans sken, i ett glittrande regn,
hängde ett löfte i luften som rök
vi andades djupt och jag trodde en sekund
att livet var fjättrat bakom fönstret i hans kök
Hans blick, lâst i min, den ville inte vika
men solstrâlar skar genom dammiga fönster
och regnet slutade glittra

Jag slet mig frân famnen, jag slet mig frân lôftet
och sâg bortom livet jag drömt
hans darrande fingrar, de sökte min handled,
men förstod inte vad som var glömt
sâ jag lämnade allt för min hemstad, de ruiner
som jag korsade barfota men med ryggen rak
genom röken av känslor som dödats
jag ville bara ha en enda sak

Nâgot absolut, nâgot att fästa min yra verklighet i,
var vad jag sökte i staden jag själv hade bränt
Jag sträckte ut fingrarna efter nâgot att ta pâ
men staden var upplöst trots gjord av cement
jag var ensam i universums svindlande oändlighet,
inte av en levandes människa sedd,
jag kanske hade offrat min lycka för att leva
men jag var ändâ inte längre rädd

Jag kan inte tillhöra en annan människa
jag kan inte leva mjuk eller harmlös
Mitt liv är mitt eget sâ vad är väl kärlek
om den ändâ inte är villkorslös?