Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kärleken som vissnar av rädslan att förlora någon

Jag grep med klor
Runt din midja

Jag ströp dig
Tills du flämtade efter andan

Låste in dig
Och hade stenhård koll

Du var min och ingen annans
Jag var så rädd att förlora dig

Det enda jag gjorde vara att pusha iväg dig
Jag blev sur när jag förväntade mig
Att du skulle ge mig min lycka

Du fanns inte nog
Men egentligen så var det en lögn
Lika giftig som en kobra som hugger

Det var det jag inte såg
Din kärlek som du visade annorlunda än min
Jag kastade dig omkring med ord efter ord

Ditt leende gjorde ont
Du ville ju så gärna
Men saknaden dog och du ville bara springa

Andas ren luft
Utan hackandet som bestod
Din kärlek tynar bort för att jag aldrig förstod

Jag behöver leva med
Ett eget hjärta som slår
Inte behöva veta varenda linje av ditt hjärnkontor

Att växa vid din sida
Inte skugga din krona
Känna balansen stämma

Jag älskar dig
Och just därför behöver jag också av egen respekt
Bygga upp mig själv och ha ett eget liv att leva

Då är du med mig
Jag längtar till den dag
Jag lyckas resa mig som en underbar ros
Vacker och stark utan beroende av
Någon annan än min egna person




Fri vers (Fri form) av Christine94
Läst 310 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2014-12-08 18:40



Bookmark and Share


    ej medlem längre
vackert skrivet, fin längtan.
tänker på whitney houston:
the greatest love of all is easy to achieve, i've found the greatest love of all inside of me.

2014-12-08

  Stefan Höglund
Man måste älska sig själv för att bli älskad
2014-12-08
  > Nästa text
< Föregående

Christine94