Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Långt avsnitt - men spännande ; )


Träslottet: Resan till solen

 

 

När sommaren kom ville jag spela historisk teater i stan. Hippien vägrade.

- Teatermusiker får inget betalt. Dom blir bara utnyttjade. Jag har varit med förr.

- Det är ju så amatörteater fungerar. Skådespelarna jobbar ju också ideellt.

- Och betalar producenten och regissörens feta löner.

- Dom jobbar ju dygnet om! Det är ju skillnad. Jag skulle gärna vilja regissera själv, men då måste jag ju komma in i gänget. Kan vi inte ge det en chans?

- Sommaren är för kort för att åka till stan. Här finns allting en människa behöver.

Det var svårt att säga emot. Träslottet under försommaren var paradiset på jorden. Hippien ville surfälla björkar och rödfärga huset i stället. Jag saknade teatern och menade att vi kunde hinna bådadera, men Hippien menade att det var omöjligt.

Efter många timmars diskussioner framför vedspisen lyckades vi skapa en syntes av våra motstridiga viljor: vi beslöt åka på semester. Hippien var misstrogen mot kontinenten efter dragspelstölden i Rom, och bestämde därför att vi skulle styra kosan norrut. Ända till Nordkap, varken mer eller mindre! Skulle det bli resa av, så skulle det! Vi packade instrument, trangiakök, tält och ryggsäckar, släpade in en säng och en amerikakoffert med kläder i Toyotan, backade in traktorn för att blockera gårdsplanen för tjuvar och gav oss av.

 

Sverige är fantastiskt. Norge är om möjligt ännu mer fantastiskt. Vi lät lusten styra kosan och kryssade över Kölen mellan broderländerna. I det bästa av två världar slickade vi polkagrisar i Gränna, plockade förtrollade stenar i Trysilelva, grillade vid fjordarna och vandrade i Jotunheimen.

Fjälljungen blommade på riktigt. Glaciärerna fanns i verkligheten. De glittrade i solen, de smälte och läckte in i mina kängor.

När vi vaknade i tältet på Glitterheim efter en natt med dålig sömn, knöliga liggunderlag och märkliga läten av en fjällfågel vi inte kände namnet på skådade vi Besseggen i fjärran. Den marknadsfördes i turistbroschyrerna som en luftig upplevelse. Peer Gynt hade ridit över den i sin Bukkeritt. Jag stirrade på bergsdrakryggen i skräckblandad förtjusning. Ensam hade jag inte gett mig på att gå över den, men i sällskap med mannen jag älskade skulle jag kanske våga?

 Hippien blickade mot bergsryggen och tände en cigarett.

Vi packade ner tältet, ställde oss och tittade på ryggen igen.

  - Nej, sa Hippien. Det känns för farligt.

Det var det ärligaste jag någonsin hört honom säga.

                     

Vi vände åter till Sverige och blev förtrollade. Vi vandrade mellan dolinerna, slukhålen och karstlandskapet i Bjurälven. Det var som att stiga in i ett landskap tecknat av Tolkien. Ur de gräsklädda konerna förväntade jag mig se ett gäng hober stiga ut för att tända sina pipor vilket ögonblick som helst. I slukhålen lurade Gollum.

Vi tog en kopp kaffe på uteserveringen. Från andra sidan häcken hördes ett svagt sjungande ljud och ett lågt fnitter. Var det grodor som kväkte, eller gräshoppor som gned sina ben? Jag reste mig och kikade genom ett hål i buxbomen. Då såg jag att det var en alv, en mor, som höll på att lära sin dotter skjuta med båge. Alver får som bekant inte många barn, så deras uppfostran är viktig. Jag kunde höra dem viska med varandra. Dottern hade redan fått sina första lektioner i att skjuta och missa. Hon hade lärt sig att bortkollra fienden genom att kasta en sten åt ett annat håll just innan hon sköt av pilen, och att markera vägen hon tagit med omvända tecken, pilar som pekade motsatt färdriktningen, siffror som blev lägre ju fler steg fienden tog. Nu övade hon sig i att träffa minimala mål på medelstort avstånd. Hon spetsade blicken för att sikta på en humla på en låg ekgren. Fnittret tystnade och de gröna ögonen blev allvarliga. Modern väntade tyst och uppmärksamt vid hennes sida. Jag stirrande andlöst.

- Vad står du och drömmer om? Kom nu så drar vi, vi måste hinna in på Systemet innan dom stänger! hojtade Hippien.

Det var sju mil till närmsta stad. Jag sjöng i Toyotan, med fötterna i fönsterkarmen fylld av kassettband, turistbroschyrer, tobak, skräp och vilda örter, en besvärjelse mot de svarta hålen:

Dolin, Dolin, Dolin, Doliiiiin
I'm begging of you please don't take my man
Dolin, Dolin, Dolin, Doliiiiin
Please don't take him just because you can

 

- Om du drar in magen och skjuter ut brösten så ser du ut som Dolly Parton, sa Hippien.

Jag ville inte se ut som Dolly Parton.

 

På kvällen stannade vi i Kåtaviken. Hippien gillade namnet. Jag gillade att där fanns en stor grillstuga med tak, eftersom det hade börjat regna. Vi tände eld och drack vin. Jag marinerade grishalsskivorna med chilisås i en plastpåse. Hippien packade upp dragspelet. Regnet tilltog. Hippien spelade till regnet, med regnet, improviserade, lekte. Jag skar gurka och tomater på ett plastlock. Vinet började förtrolla oss. Regnet mjuknade. Jag packade upp fiolen och lekte med tonerna, med Hippien och regnet, med livet. Solen sjönk bakom granarna.

Då svängde en stor vit husbil in på rastplatsen.

 - Säkert tyskar, muttrade Hippien. Vi var här först.

  - Hur vet du att de är tyskar? Här finns plats för fler, stugan är ju stor och det finns ju en eldstad till.

En man i sextioårsåldern, klädd i ljusa fritidskläder, klev ur bilen och närmade sig försynt.

 - Hej, sa han. Förlåt om vi tränger oss på, men det regnar ju så.

  - Ni är välkomna, sa jag.

Hippien fortsatte spela dragspel med ett introvert ansiktsuttryck. Mannen nickade och gick tillbaka till husbilen. Jag tog upp fiolen igen. Efter en liten stund kom den fritidsklädde tillbaka med fru och kylväska. Frun hade likadana kläder som mannen och såg om möjligt ännu mer försynt ut.

- Förlåt att vi tränger oss på, sa hon.

 - Vi har allemansrätt i Sverige, log jag och lyfte stråken.

Hippien gjorde ett elegant tonartsbyte. Jag hängde på. Vi spelade i en kvart. Sedan föste Hippien ihop bälgen, som en sista accent efter det mäktiga slutackordet.

 - Grillglöden är klar nu. Det gäller att passa på. Tajming är A och O, sa han.

 - Hej, sa de fritidsklädda. Vad är det för musik ni spelar?

 - Vi spelar musik som ni inte visste att ni tyckte om, svarade Hippien med ett outgrundligt leende. Sfärernas musik.

De fritidsklädda såg lätt förvirrade ut.

 - Det lät lite… finskt? försökte mannen. Min fru har släkt i Finland. De har härlig musik där. Lite melankolisk liksom men ändå stark, eller hur ska man säga?

Frun nickade instämmande, och började packa fram korv och potatissallad. Mannen sneglade försiktigt mot vår grillglöd, men Hippien gav honom en så genomträngande blick att han genast vände om och började rota i påsen med grillkol. Han hällde på kol och tändvätska, drog fram en plunta ur fickan och några engångssnapsglas ur picknickorgen.

 - Det ska dra en kvart. Var har du lagt chipsen?

Frun plockade fram chipspåsen, gjorde estrellarycket och hällde upp innehållet i en tupperwareskål. Ur kylväskan tog hon fram en annan tupperwareskål med lock, som uppenbarligen innehöll dip. Hon sträckte försiktigt fram skålarna mot oss.

  - Varsågoda, om ni vill?

   - Tack, sa jag, grep två chips och dippade.

Hippien föste ihop bälgen med ett ljudligt pysande och skakade på huvudet.

  - Jag äter inte imperialistiskt producerad  förstörd potatis, sa han.

Han vände på grishalsbitarna med en gaffel

- Det var hög tid. Det gäller att ha koll. Han nickade menande mot mig.

Den fritidsklädde hällde upp ett glas vodka åt sig själv, och ett halvt åt frun, som markerade gränsen med pekfingret. Hippien stirrade på pluntan. Fritidsmannen förstod vinken och hällde upp varsin snaps åt oss.

- Smörjolja, sa Hippien. För tangenterna alltså. Tja, man spelar bättre då.

- Tack, sa jag. Vill ni ha gurka? Vi har tyvärr inte så mycket annat att bjuda på.

- Ni bjuder ju på musiken, sa fritidsmannen och log snällt.

Våra köttbitar var färdiga. Vi skar dem under stort besvär med slöa knivar på hala plasttallrikar, och åt under tystnad. Mannen och kvinnan vid den andra eldstaden knaprade på sina chips medan de väntade på korven. Hippien hällde upp vin under bordet.

- Svenssons, mumlade han föraktfullt i mitt öra.

När han ätit färdigt satte han ner snapsglaset på bordet med en menande smäll. Genast var den fritidsklädde där och fyllde på. Han tittade på mig, men jag skakade vänligt på huvudet och pekade på mitt vinglas.

Vi spelade halva natten. Vår granne hämtade en ny flaska i bilen och började spela på skedar. Hippien verkade uppskatta sällskapet mer och mer. Till slut nedlät han sig till att spela slagdängor som Livet i Finnskogarna och Drömmen om Elin. Frun applåderade förtjust. Hon var rosig om kinderna. Jag bjöd henne på ett glas vin när Hippien inte såg. I gryningen vacklade han ut för att pissa bakom grillstugan medan jag packade ihop instrumenten och uppsökte rastplatsens toalett.

 - Har du lagt ner fiolen? hojtade Hippien. Den tål inte fukt, vet du!

 Vi älskade hårt och besinningslöst. Grannarna hörde säkert varenda detalj.

 

På natten drömde jag att låg i min vita säng i barndomens sommartorp. Där fanns tre små tanter också, kanske var de nornor. Jag hörde övertonen men förmådde inte bryta signalen och öppna ögonlocken på riktigt. Jag lade mig igen. Det fanns en man i sängen nu. Jag tyckte vi kunde älska när han ändå låg där, det var ju längesen. Men när vi skulle kyssas blev våra munnar fulla av tjock ljusbrun sås.

Tanterna vaknade och vi tog en fika. Jag hade svårt att dricka kaffe eftersom näsan var full av nudlar så jag gick och handlade istället. Vägen hade vänt på sig så det var ganska knepigt att hitta till affären.

När jag kom tillbaka hade stugan växt ytterligare. Nu fanns det en alkov med soffgrupp, en stor gillestuga och en trappa till övervåningen. Farsan och barnen satt i soffan, lasermannen mittemot. Lasermannen var klädd i svart skinnjacka med bokstäverna OH i rött på ryggen. Han log sött och jag kvävde en impuls att lägga huvudet i hans knä. Farsan log också och lasermannen mumlade att han hade skickat en kraftig grön stråle åt hans håll och en kraftig röd åt mitt. Det förklarade varför tanterna haft samma drömsyner som jag.

Lasermannen drog fram sin röda elgitarr och körde ett synkoperat hårdrocksriff under trappan. Jag tyckte det lät bra, tänkte att man kunde lägga på lite jazzviolin här och var. Farsan muttrade. vi gick in i gillestugan, minglade och vindade garn. Lasermannen hade hängt upp tipsfrågor från 60-talet på väggen. Farsan sa att man inte skulle lita på knarkare och att jag borde tänka på barnen. Jag sa att jag inte ville snacka med honom om lasermannen, om lasermannen ville mig något så fick han väl säga det själv.

 

 

Hippien hade slagit fast två principer för färdvägen:

  1. Vi skulle inte vända tillbaka. Hade vi kört fel så fick vi fortsätta köra fel tills vi hittade ett annat rastställe, om det så skulle ta hela natten. Det gjorde det ibland.
  2. Vi skulle besöka alla grottor vi kunde hitta längs vägen. Hippien var besatt av grottor. Jag tyckte också de var spännande.

 

Den första principen var för det mesta rolig. Den förde oss bortom allfarvägarna till märkliga ställen, soptippar, skrotupplag, kalhyggen och trolska sjöar. Mitt förvirrade lokalsinne blev en tillgång i stället för ett handikapp, och Hippien kunde inte klandra mig. Vi lekte och fantiserade ihop historier kring de märkliga ortsnamnen på skyltarna och vi skrattade när vägen plötsligt tog slut. Då var vi tvungna att göra avkall på regeln, Toyotan var trots allt ingen traktor. Hippien hängde med huvudet ut genom rutan, backade i racerfart, rökte, svor och domderade. Han var i sitt esse.

- Att backa är inte att vända, så vi bröt inte mot regeln, förklarade han när vi var tillbaka på huvudvägen igen, medan han rullade en cigarett. Det verkade logiskt, tyckte jag.

Den andra principen var mycket intressant till att börja med. Vi hittade flera mindre grottor på kartan som vi utforskade. Några var försedda med kommunala galler och telefonnummer. Att ringa kommunen hade varit fusk, förklarade Hippien, och för övrigt hade vi ingen telefon. Jag böjde ett hårspänne till en dyrk och petade, utan resultat. Hippien morrade.

- Det finns säkert en annan ingång som inte turisterna vet om. Om vi följer bäcken norrut en bit så ska du se att den dyker upp.

 Vi letade och letade. Hippien steg ner i varje mindre grop, lyfte på stenar och nosade som en varg efter sin lya. Han ville ner i jorden till varje pris. Jag tyckte vi kunde gå upp på kullen för att se på utsikten som omväxling, men Hippien ville inte höra på det örat. Han vägrade gå in i en skogsdunge utan att leta efter grottor. Jag började så småningom tröttna på den andra principen.

Hippien letade efter förkastningsbranter. Där kunde det finnas grottor. Han studerade höjdkurvorna på kartan och hittade en intressant grusväg. Vägen var evighetslång och mycket smal. På det smalaste stället mötte vi en mörkblå skåpbil. Hippien körde till sidan och vinkade för att de skulle passera. Ändå bromsade föraren in, stannade och vevade ner sidorutan.

 - Va fan, här kör man ända ut i lösgruset, ändå är inte folk nöjda.

 - Dom kanske vill nånting, föreslog jag.

Det ville de. Föraren frågade på klingande norska efter vägen till en grotta, som de hade hört skulle finnas i närheten. Hippien gav en omständlig förklaring och förklarade att de måste vända eftersom de var på väg åt fel håll. Norrmannen tackade hjärtligt och startade motorn. När de körde iväg såg vi de vita bokstäverna på sidodörren. Vi skrattade så vi höll på att storkna.

- NORSK GROTTEDYKERKLUBB! Det var som fan.

 - Men varför lurade du dom? Du vet ju inte var grottan ligger, och för att kunna vända får dom ju köra minst en mil?

 - Det var ett konstnärligt experiment. Teater i verkligheten. Osynlig teater, som du brukar prata om.

 - Osynlig teater är en seriös teaterform som går ut på att medvetandegöra publiken, inte på att driva med folk och sko sig själv!

 - Du borde studera anarkismen. "Lusten till förstörelse är också en skapande lust!" säger Bakunin. Det är väl politisk teater om något?

 

I Norge gav grottletandet slutligen resultat. Med hjälp av en nyinköpt guidebok hittade vi en fantastisk grotta. Grottornas grotta, Hamernesgrotten, vidsträckt, ren och vidunderlig. Den låg i Hamernesflåget, en förkastningsbrant. En enslig väg ledde mot flåget och slutade vid en lika enslig gård, där en gammal bonde gick och petade i potatislandet. Han såg ut att var närmare nittio, men ögonen lyste pigga och käcka.

- Hei! ropade han och ställde sig i givakt. Kva søker Dere?

- Det skulle finnas ett grotta här i närheten?

- Da må Dere klatre opp i fjellet! Kan Dere se den hvite flekk deroppe? Det er grottens åpning.

Vi höjde blicken. Halvvägs upp på den skogsklädda branten syntes mycket riktigt en vit fläck, en ljusare bergart i graniten, förmodligen kalksten. Det såg ut att vara en krävande klättring, men inte omöjlig.

- Jeg kan vise Dere vejen!

Vi tackade och förklarade att vi nog skulle klara oss ändå. Vi packade ryggsäcken med ficklampor, rep, vantar, choklad, öl och bananer och gav oss av över fältet som låg mellan gården och berget. Bonden vinkade från sitt potatisland. Han ropade något.

- Se opp for Nålsøjet!

Jag vinkade tillbaka.

Bergssidan var brantare på nära håll. Det var andra gradens bergsbestigning, och jag hade hjärtat i halsgropen. Vi klängde i träden och tog spjärn mot stenarna. Flera gånger brast stenen under våra fötter. När vi var nästan ända uppe tappade Hippien sitt tobakspaket nerför branten. Han suckade djupt och förbannade Newton, som hade uppfunnit tyngdkraften.

 Grottöppningen var mäktig, ren och vacker, fjärran från de trista hålor vi bökat i på andra sidan Kölen. Vi satte matsäcken utanför och kröp andäktigt in genom gången, som snart vidgade sig till en riktig sal. Grottkylan slog emot oss. Vi lät ljuskäglorna spela över taket. Stenen var ljus och marken räckt av ren grus. Två gångar ledde vidare inåt berget. Hippien valde den högra. Det verkade vara rätt väg, för den vindlade vidare i tiotals meter, i hundratals meter. Gången var till en början hög och bred. Efter en stund började Hippien stöta huvudet i taket, och snart måste också jag böja på huvudet. Länge var gången meterhög. Det var på gränsen till outhärdligt, men vi ville ju vidare. Så kom vi äntligen ut i ett rum med lite högre takhöjd, där vi kunde räta på ryggarna. Det var välbehövligt. Kylan var påtaglig.

Då såg vi Nålsögat, som bonden talat om, och som vi också läst om i guideboken. Nålsögat var en smal passage i mitten av grottan. Kunde man åla sig igenom den och ta sig vidare till andra sidan kom man så småningom ut på andra sidan berget. Nålsögat såg ut som en låg, bred bakugn. Öppningen var verkligen inte stor, men varken Hippien eller jag var ju särskilt feta, så det borde väl gå.

 Jag ålade först, med ficklampan mellan tänderna. Det var klaustrofobiskt men inte äckligt, grusen rev mig men den var ren, stenarna skrapade mig men smärtan sporrade mig framåt.

Tills ficklampan slocknade. Då fick jag panik. Hippien fick fatta tag i mina jeans och dra ut mig.

Vi var rörande överens om att vi inte skulle fortsätta.

 

Vi hukade genom gången tillbaka, stapplade med värkande ryggar. Jag höll ett krampaktigt tag i Hippiens fjällrävenjacka och fick då och då en skymt av hans lampa. Måtte batteriet räcka, bad jag tyst. Måtte vi komma ut i solen igen.

 Plötsligt stod vi vid ett vägskäl.

- Här fanns inget vägskäl när vi kom, sa jag.

- Öppningen måste ha varit skymd? Jag tror på höger.

- Jag tror på vänster.

- Jag tror på höger. Du har inget lokalsinne.

Vi gick åt höger. Efter en stund var vi tillbaka i den stora sal vi trätt in i när först kom. Solljuset strilade in genom öppningen. Jag hade aldrig sett något vackrare.

 

- Tänk om vi hade gått åt vänster, sa Hippien när vi satt i solen utanför grottmynningen.

- Du hade rätt. Men tänk om lampan hade slocknat? Nästa gång måste vi ha reservbatterier.

- Nästa gång ska vi dra ett nystan efter oss så att vi kan följa tråden tillbaka.

- Nästa gång…

Vi skrattade. Vi drack öl och åt choklad. Vi var röksugna som fan. Solen värmde våra frusna lemmar och livet var underbart. Vi studerade med stolthet varandras skrubbsår och beslöt att åka till en riktig turistgrotta för att visa upp oss.

- Grønligrotten. Det är inte så långt härifrån.

 - Och vägra bära hjälm!

  - Absolut. Norsk Grottedykerklubb kan slänga sig i väggen!

 Vi gav varandra en high five med ömma handflator, och en öm kyss med smak av ölchoklad. Sen klängde vi ner genom flågets lianer och snubblade trötta över fältet. Bonden syntes inte till. Jag klev in i bussen och somnade genast.

                     

Jag vaknade av att Hippien körde igen. Han skulle köpa tobak förstås.

 

Hela vägen norrut följde oss solen, den som mött oss utanför grottan. Snart sken den hela natten och jag blev salig. Björkarna slog ut längs vår väg, jag nös och log. Vi stannade till i Världens Äldsta Urskog och träffade en laxfiskare som bjöd på kokkaffe i sin kåsa. Sedan körde vi vidare mot Nordkap. På vägen, den enda vägen till Nordkap, strax innan vi kom fram till Restaurangen vid Världens Ände, såg vi en husvagn på en bergstopp.

 - Hur hamnade den där?

 - Det måste väl finnas en väg på baksidan.

 

Restaurangen vid Världens Ände imponerade inte på Hippien.

- Jävla turistställe.

 - Jo det är klart. Men utsikten är fin.

 - Du med din utsikt.

  - Men tänk att vi har kommit ända hit, du och jag, det är väl ändå fantastiskt! Så långt norrut man kan komma!

 Jag fattade hans händer och kysste honom ömt.

Vi åt varsin räkmacka och sen körde vi igen för att hitta en sovplats i lä. Blåsten tilltog hela tiden. Bussen skakade och jag blev rädd.

 - Ingen fara, sa Hippien lugnande.

Just då passerade vi bergstoppen med husvagnen. Nu var det en bergstopp utan husvagn. Vid bergets fot skymtade något vitt. Vi såg in i varandras uppspärrade ögon och utbrast med en mun:

 - Den har blåst ner!

 

Vi fann ett nattläger i en skogskant med hyggligt lä från vinden. Jag sov oroligt. Turen hade uppenbarligen vänt. Var det för att vi hade tvingats överge den Första Principen, att inte vända tillbaka? Men när det nu bara fanns en väg?

Om solen hade följt vår väg norrut hade vi nu fått ett gäng betydligt mörkare och mer bitska följeslagare: myggorna. Myggorna mötte oss på bred front och slog en järnring fet som Polcirkeln kring bussen. De stack oss till och med i solen på badstranden. De flög in genom luftintagen. De jagade oss genom hela Finland. Vi körde i sporrsträck och sov i skift för att stå ut genom Tusen Myggors Land.

 Inte förrän vi kom till Helsingfors slapp vi myggorna. Vi spelade på gatan framför Alko och Hippien gick ner i brygga med dragspelet i pur glädje. På Finlandsfärjan dansade vi så vilt hela natten att orkestern kom fram till oss för att diskret fråga om vi möjligen hade några droger att sälja.

 

Från Stockholm till Träslottet körde vi på en förmiddag, bakfulla, trötta men lyckliga och med stark hemlängtan. Götaland, en piss i Nilen liksom, efter att ha skådat midnattssolen.

 

Det var den ljusaste och mest underbara resa jag någonsin varit med om.

 

 

                     

                     

 

 

                     

                  




Prosa av Nanna X VIP
Läst 264 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2014-12-09 16:03



Bookmark and Share


  TrollTörnTrappan VIP
...trodde jag hade läst allt ur Träslottet, men detta ofantligt välskrivna kapitel (likt tretton kapitel eller en hel novell) kan jag på sin höjd ha börjat utforskandet av [förmodligen upptagen av diverse julkalenderskrivande] ; kanske kom mina ögon till grottfoten av en trolsk fjällkam men insåg aldrig att man kunde backa bilen för att fortsätta längs texten - dock nu flödande bergtagen ini minsta detalj av hur rapp och skön din prosa kan vara!!?!
2019-02-23

  Ingela Svenson VIP
Härligt, man längtar till ungdomen och kärleken när man läser! Frihet!
2014-12-10

  Anya VIP
Läser och känner igen vissa attribut från min hemtrakt långt uppe i norr. Tycker om de talande dialogerna...som t ex den imperialistiska potatisen. Resan är innehållsrik men spelet mellan Hippien och diktarjaget är komplext, även om slutraden är mycket ljus.
2014-12-10

  i af apa
tack för resan...!!
2014-12-10

  Stefan Albrektsson VIP
Finemangt berättarflow! Gillar detaljrikedomen och de fina inpassen (som text pip-hoberna osv).
2014-12-10

    nånja
lekfull,hoppfull!
2014-12-09

  Veven
Vilket äventyr! Jag gillar mystiken och mötet med alver, Svensson och Lasermannen mitt i allt annat och de två principerna. Skrattar gott åt den ljusbruna såsen och nudlarna i näsan...
2014-12-09

  prima donna VIP
vilken resa du bjuder på! spännande och mycket intressant läsning!
2014-12-09
  > Nästa text
< Föregående

Nanna X
Nanna X VIP