Fast åren har svunnit, jag ännu har kvar
ett minne från barndomens tid
det minnet är vackrast av allting jag har
det minnet är helgat av frid
O, ljuvliga minne, dröj stilla hos mig
ty nu vill jag starta den färd
som led
er från vardagens knaggliga stig
tillbaka till bardomens värld
Jag går till det hem tanken dröjer invid
det hem dit minnena trår
och åter jag finner den lycka och frid
som förr under hänsvunna år
Jag gläntar på dörren, en strimma av ljus
bryter fram och
omsluter mig ömt
det är så förunderligt rikt detta hus
här blir ingenting utanför glömt
I fönstret syns blomma en röd balsamin
bakom gardinernas vitstärkta tyll
ett nyskurat golv, en spis vit och fin
en förunderlig fridsam idyll
På golvet där leker ett bit
garn på en filt
medan syskon ser andäktigt på
hur den lille som ler så piggögt och milt
just, försöker att lära sig gå.
Stjärnorna tändas och slocknar i natten
strängarna stämmas och brista igen
över min farleds mörknande vatten
lyser, en stjärna över barn
domens hem

Gerda Andersson
Elof Lindströms tryckeri 1952
fint min mammas farmor skrivit