Klass 2 och allt är borta med vinden: stallet, spiltor, kulisser,
och kvar är blott ett ödeland och ekot av gråtmilda
lussesånger. Kurt-Rudolf (titulerad K-R) segervisser
och hans lierade bourgeoisie Giraff står avskilda 

med prålande medaljer på bröst. Lussetåget
passerat och med tårarna torkade på alla
muttrar Eljest med rösten fylld av ångest:
Det där var bara bröd och skådespel! Ni får kalla 

det vad nu vill! Ni är lurade, förblindade, bedragna
av denna tvålfagra såpa. Förstår ni ingenting?
Det där var ingen revolution! Är ni helt galna?
Vilka tror ni får bygga upp allt igen och vem blir King? 

Ur fjäderdräkten drar Eljest ett tummat ex appeller
i Kropotkins ”Inbördes hjälp”, slår upp sidan 12 virtuost,
och läser: ”dugligast äro icke de fysiskt starkaste eller 
slugaste, utan de som förstå att i ömsesidigt understöd förena
hvarandra.” Till och med Saffran inser att hon blivit blåst. 

Det jäser bland elvor, noll-tomtar, hos stormus och lillmus,
i källarnas ordfyllda tvättstugor och inom Snormajor’n
börjar det stiga en sång så ren, så klar och ljus –
till tonerna av en banjo blir det en kärlekens revolution. 

De späda stämmorna ljuder över bråten,
händer hålls och värmen som åter kommer åter
då blickar växlas och alla sjunger med i låten,
där texten är tydlig och, liksom all blues, gråter:

Bilden ovan:
Nix det är inte Kalle, utan Pelle. Pjotr Kropotkin, aka Eljest (men man ser inte de röda naglarna eftersom bilden är svartvit, you see?!?). Rysk frihetlig anarkist och en hejare på bluesbanjo.