Saffran tar från regnbågen en glimt av gyllne gull

ger den till sitt barn där djupt i magens trygga bull



Knekten tar ur spektrat ut en vanlig blågrå stråle

om han ännu lever skall han ge den åt sin fåle



Svarte vätten skamlöst tar ett knippe violett

borde passa elvor tolv att knäppa kring... kokett



Mössen ger varandra varsin skärva av turkos

stoppar dem i skrinen, hänger på två stora lås



Trenne vise män har tagit med sig rosa ljus

ända bort från öknen, ger nu sken åt igloons hus



Eljest väljer gränslöst ut en giftgrön liten låga

målar den helt kärleksröd - växer till en fråga...?



Minsta tomten plockar rädd en flamma varm'sta rött

fäster den på renens nos : det våldsamma blir sött



Skorsten fylld med norrsken måste hosta upp sin skugga

svävar likt komet orange. Giraff hann ta en tugga



Suggan tror att väsen grå som älskar dem i vitt

därmed går och hatar varje själ som glänser svart



Stenkakorna slukas av demon i grammofonen

lindar rutigt snöre nu där kören förr sjöng zick-zack



Båge regnig, super-randig, låter var kulör

glida i sitt eget snöspår - kladdas ej till smör



Gule vätten ger sin drottning fröet till intrig

men sen står han nollställd : bortom kärlek, bortom krig



Älgar mumsar lugnt upp hela gläntan gredelin

allt mens Saffran ligger tung och gräddar ungen fin



Kamera-kamelerna får allt att lysa brunt

särskilt i majorens blick där framtid sker postumt



Julen får en mystisk färg som ingalunda fanns

känns som att man faktiskt hamnat här nån annanstans