Här slutar dagen. Och hon går till fönstret och drar för gardinen.
Ute är det hav
och vajande björkar. Hon har tänt ett ljus som brinner på ett bord.

På bordet står en flaska och ett glas, i högtalarna gråter fioler, hon rör sej som i ett töcken
försöker sväva
men sjunker in i sina djupa andetag,
vill flyga i väg.

Vill nå tomheten låta rummet lyfta som en kapsel låta den lämna allt,
hon dricker
försöker glömma,
hon blundar och försöker minnas.

Rummet snurrar som en virvlande hög av löv som släppt.Hon ser tunnelbanorna komma och gå
rulltrappans ansiktslösa skepnader rulla nedför spår och bli isfläckar på gatan

Hon går på Riddarfjärden där blåsten får gungorna under räcket där ungarna sitter
att vajja fram och åter med kedjorna så sönderrostade att pråmarna under isen glittrar

Sjunger Ulf Lundels Skugga kvar från 70-talet som en krok på en vägg där en kvarglömd afghanpäls hänger

Någon ovanför spolar det blir tyst hon dricker och blir en fågel som tappat sina vingar som slagits sönder och blivit skärvor i den gnistrande nattsolens vita snöflinga

När tiden blivit äldre i ett spegeldis ansikte hur gärna man än vill putsa den
och putsa den
som om man vill tränga igenom den

som för att ömsa sitt skinn
och födas åter och bli i en vårlik park av utslagna löv och morgon fortfarande har kvar lite i flaskan kanske.