Om jag en enda rad kunde dikta
som fick våldet att svikta!

Om poesin hade makt att förändra
hatet, ursinnet mellan bröder,
som skulle hjälpa, trösta, hela, förbinda varandra;
inte slita sönder redan blödande sargade kroppar.

Systrar och bröder skulle dansa och sjunga,
solen skulle värma, inte bränna,
vattnet ge liv, inte död,
jorden ge föda, inte gravar åt stupade.

Kunde vi ge tiggaren hans värdighet tillbaka,
barnet dess mor,
den törstiga att dricka,
den hungriga att äta,
den förtvivlade, som förlorat allt
tillbaka lite hopp, lite tro.

Ingenting av detta kan poesin.

Men sluta ändå inte dikta!
Det du skriver meningslöst
har dock någonstans en mening.

ue.