När allting tycks va’ lugnt och stilla
i världen utanför
Fylls en svartsjuk dock av rädsla
för svallet innombords

I försök att behålla sin värdighet
gömmer han sin passion,
för sig själv och för sin vän
men knappast för sin käraste

För än hur mycket han vill tygla
hans känslor vägrar honom lyda,
när hans absoluta skatt
honom lämnar en ensam natt

Sakt’ men säkert inser han
vem han vill hålla i sin famn
vare sig tårar falla i glädje eller sorg
vill han begrava sig i hennes bröstkorg

För honom finns det inget heligt
om helig är ej hon

Den religiöse skyddar korset,
profeten eller renheten
För yttre skada från en annan
men framförallt ifrån sig själv

På samma sätt den svartsjuke
är rädd för yttre intrång
men splittrad av sitt ideal
av frihet och av jämlikhet

Vi står på randen för ett skifte
i vår syn på varan’
Just i mitt av denna splittring
befinner sig en svartsjuk man