Moll och dur i decembervandring
Gatan ligger dyster och tom
spåren av människa har frusit
Isfläckar blänker i soligt ljus
luften är fuktig och kall
Stängd är grinden hos granne
Hon härifrån nyss har flyttat
till boende för tryggare liv
Det är de gamles lott här i livet
att finna sig i livets bistra gång
Krymper gör tiden oavbrutet
Humorn är enda vapen mot dess tand
Lyckliga de vilka inget vet
om den ständiga gåta vi lever med
och tar dagarna som de kommer
Vandrar med sorgen i sällskap
en trogen vän med dämpad musik
Andas in med tankar klara
i kaskader av obesvarade frågor
där frälsaren heter; Låt det vara!
Allt är dolt, förborgat i fjärran
Allt är bortom vår jordiska förmåga
Går på stigen i skogen för tröst
ger det återkommande lugnet
En hint om vår hjärnas begränsning
Om de tusentals svarens sötma
vilka är mindre än en droppe i havet
i det oändligt kaotiska kosmos
ser jag rakt in i hjärtat av solnedgång
Men, vem vet?
Det kan mycket väl vara en morgonrodnad!