Men sådan är nu livet tänkte Saffran vidare. Här skall födas ett barn och så sant jag heter Saffran skall det inte födas i snön. Och hon klappar därför med händerna och stampar med foten i snön.

Kom alla mina vänner. Kom möss, kom giraffer, kom gejst, kom elvor, kom nissar och kom vänner. Kom tokiga kungar och andra jag känner. Ja kom stjärnors skimmer, kom ängla ludd, kom skogens röst, kom vinter tröst.

Vad skall, vi, vad sker det, vad händer, ropade alla, mer eller mindre förvirrade.

Vi skall bygga oss ett nytt stall. Ett nytt hem för de trötta och för det barn som kommer. Vi skall bygga ett nytt stall och måla det gult som solen utvändigt och i regnbågens alla färger invändigt, skrattade Saffran och fortsatte,

Det skall vara ett stall det talas om i öst och väst. Ja i norr och söder med. Och vi skall bygga det nu och det skall vara färdigt idag. Eller tja.. ni skall. För nu är jag trött och behöver vila.

Då klagade de samlade, som mycket små klagiga sagoväsen. Det var ju omöjligt ropade de i mun på varandra. Omöjligt, svårt och besvärligt. Inte kan man bygga ett stall på en dag. Och i synnerhet inte den slags stall. Och gult. Varför skulle det vara gult. Gredelint är då mycket finare. Saffran! gnydde de allesamman. Inte är det möjligt. Inte är det möjligt.

Då såg Saffran på dem, lite sorgset men också ömt.

Men kära vänner. Visst är det möjligt. Visst är det möjligt.
Man måste bara, tro. Man måste bara tro, i alla fall, lite.

Och så klappade hon åter med händerna och stampade med foten i snön.

Och se. Där stod det ett stall. Ett vidunderligt stall som var gult som solen och med torn som sockertoppar. Ett riktigt stall för de glada och trötta och för vår Saffran, som snart skall föda.