Halva hon




är havet och hennes kind
och halva hon
är månen
den är hon



brinnande
och längtande

men kall och hård

av vänthallars gnällande vindpustar

tillsammans bygger dom
en brygga
som vetter ut



Där sitta barn
med spön
där kommer
tidvattnet hem



Trapporna upp

i hennes land
lungorna

syresätter rosorna
blodet i floden,

mynningen intill

de vajar
som ett

hav


av små grässtrån


som flimmerhår
hela hon
andas
och rör sej så




som hästklovar
på en grusgång




Invid plåtskjulens
utarmade skakningar




Pojkarna med spöna
är slöjmoln




iskristaller som tinar
och faller
genom solens strålar




och dansar ner



och blir fjärilsbarn



Hela staden lyser
den lever
och gungar
av och an



så att bilarna
hoppar och far
runt den sällsamma leken
av karuseller



in i skymningen
och blir lysmaskar
i skogsdungar




signalsystemen längs järnvägen
förankrade och självklara
från fönstren sett