vaknar
på masonitgolv


sprucket näsben
blånat smalben
blånade lår,
bula och sår

på ett huvud






* * *


tystanden överröstar mitt skrik
och jag klämmer mig fast
på madrassen, stramar
för att absorbera det mjuka, det
som kan lätta
mina hjärtslags och tankens rus
/mörkret utanför/

säg mig, klocka; hur länge
har tiden gått, har tiden stått







stilla.


( du är stilla
i min famn
du är stilla
i min hand )



du är det enda jag har kvar,

som blåklockor lindade
runt benen, maskros
i min bortkomna famn
återkommande attacker
och jag viskar




" du är inte
en maskros, älskade

du är inte,



du är mest av allt, du är
min allra rödaste ros "






* * *


jag ligger på köksgolvet
spiller blod i masonitplattors mönster
näsbenet smärtar, helvetet viskar



utanför är mörkt

ett barn skriker

och jag är fallen







(igen)
säg mig, någon; vad har jag gjort

min pojkvän försvinner
min familj avskyr mig
min katt hittar nya
knän

ej blånade, med varm hud,
och jag vissnar






* * *


jag är en blåklocka,
min son är ett maskrosbarn
är allt jag har kvar

och jag klämmer mig fast
på madrassen, stramar
för att absorbera det mjuka
, börden som kan hålla vid liv,
ja, jag skulle dö
om någonting hände honom




men inte någon skulle dö
om just jag dog just idag