O Persefone?du ljuva dödsgudinna
Din skönhet får sirénerna att våndas av avund
Ack, du skuggrikets gudomliga drottning
Där sitter du på dödens tron

I underjorden undangömd av Hades
Ve för granatäpplets symboliska öde
Och här sitter Jag, ack, ensam såsom du
Du gudarnas underverk

Demeters enda dotter
Förlorad till två tredjedelar åt mörkrets dystra salar
Lika ensam som de som ensam lämnats
Var dag då Jag slår upp mina ögon

Vill Jag genast sluta dem igen
Ty Jag är olycklig här i livets bistra domäner
Jag våndas varje andetag
För av allt som går att önska

Ser Jag ett och inga alternativ
Du skuggvärldens ljusglimt
Du dödens svarta drottning
TIll dig vill Jag komma

Med dig som like vill Jag världen här ovan styra
Du skulle vara ljusets drottning
Blända var själ som blickade uppå din skönhet
Förkrossade av avund skulle kvinnor livlösa falla

Men vi skulle stiga än högre
Regera blott med tvåsamhetens makt
Tillsammans motstå alla negativa krafter
Blott genom kärlekens överlägsna koncept

Men ack, här går Jag trött och ensam
Förlorad i en mörk patetisk dröm
Stark, ja, men vettig?långt ifrån
Att vandra på Jordens yta

Såsom kött och blod tvingas göra
Och gå förlorad i kärlek till dödens krönta drottning
Ve och sinnets galenskap
Jag har tappat greppet helt

Ty min dröm om dig, Persefone
Är allt som håller mig vid liv
Så har tanken varit hittills
Men självklarheten talar

Varför icke ge dig mitt liv
Då vore Jag dig nära
Trots att Hades dig äger
Men du fördes til mörkrets värld

Mot din egen vilja
Av Hades hand och vid Zeus ord
Detta faktum är det
Som driver min önskan framåt, och hoppet

Att finna dig och ge dig mitt liv
Där och då
Men hur kan Jag finna skuggornas dal
Aldrig kan Jag leta upp dig

Så Jag måste skänka döden mitt liv
Vem vet om kanske då vi skall ses
Ty ditt liv är ju förevigat
Så någonstans står du att finnas

Men det sägs att i dödsriket
Saknar tungan funktion
Där hörs blott viskningar och väsanden
Till de som skänkt sitt blod

Om Jag mot all förmodan
Skulle se dig efter livets avslut
Skulle Jag ändå inte vara förmögen
Att bekänna för dig min kärlek

Och istället skulle Jag vara fånge
Ensam i evighet bland viskningar
Och kanske och din avbild
Men ve den sorg som då mig tog

Ty inget av värde har Jag
Som Jag kan köpslå om mitt liv med
Såsom Orfeus förtrollande toner
Allt Jag har är orden

Men om Jag väljer den vägen så får det vara
Må ödet därefter styra vad som sker
Och inte sker
Min önskan äro fåfäng

Mitt egos vilda vilja
Ty min dröm når endast delvis fram
Blott delen om att dö
Vid min hand eller naturligt

Men därefter tar döden en annan form
Än jämlikt styre och njutning av din skönhet
Döden skall ta mig
Inte tvärtom

Ty tar själar gör blott döden
Och du, du undersköna gudinna

(c) 2014 // M.Johnsson //