Mitt tankemönster exploderar i
ett virrvarr av gåtor
Jag går ensam uti
natten, på tomma gator

Regnet det piskar, hagel slår
mot min spegel
Mina kinder fårar vätan spår
i en alltid bruten regel

En kluven sida i en briserad
verklighet, undviker att synas.
Till ro men inte frapperad
går timglaset utan att tyas.

En spricka i urnans botten
och blodet rinner, svart.
Vårt enade kött = ru[ö]tten,
livet går i matt.

Han sa att han var tacksam de tre
han skapat. Men det fanns fler
och egot blev till centrum: spe;
där ensamhet blev ett falskt mer.

Nu väntar jag att tidens gång försvinner
i min egen skuggas värld. Till toner av
regn jag till slut ger upp, den andra sidan vinner
lämnar jag mot ett evigt hav.