Jag arbetade under 1970-talet på en resebyrå vid Birger Jarlsgatan i Stockholm. Där hade jag en trogen kund vid namn Olof Hult. Denne äldre gentleman hade ett litet antikvariat på Grevturegatan. Han brukade alltid beställa en singelhytt med SiljaLine till Åbo tur och retur. Oftast när han besökte resebyrån, överräckte han en påse med utsökt tryffelchoklad från chokladbutiken Augusta Jansson.

En dag när jag under min lunchrast besökte farbror Hult, hittade jag en bild som väckte mitt intresse, och som jag köpte för tio kronor.

Eftersom jag alltid varit intresserad av 1700-talet, så fängslade mig bilden med sin rokokokänsla.

Som närmaste granne till resebyrån fanns antikaffären Magaliff som drevs av bröderna Martin och Bernhard Magaliff. De hyrde ett utrymme i resebyråns källare för en del av sitt varulager.

En dag när Martin Magaliff kom in för att besöka sitt lager, bad jag honom om ett utlåtande om min bild. Jag fick då följa med honom in på hans kontor. Där tog han fram uppslagsverket Svenskt biografiskt  lexikon, och där kunde vi läsa om den man som bilden var tillägnad.

Under bilden finns en dedikation: Dedice á Monsieur Fredric Nordencreutz. Vi kunde läsa om att denne man varit överste och chef för rikets fortifikationsanläggningar. Han hade varit mycket verksam  Finland, som på den tiden var en del av det svenska riket. Han hade också varit ansvarig för kartläggning av stora områden i den finska riksdelen.

Under Gustav III:s tidiga ungdom hade han undervisat denne i teckning och fortifikation.

Då jag visste att Gustav III hade gjort en del teckningar och gravyrer, så visade jag bladet för Professor Magnus Olausson på Nationalmuseum. Han är expert på miniatyrmålningar från 1700-talet och chef för Statens Porträttsamling.

Men han sade att Gustav III inte gjort denna lilla akvarell, så mystiken kvarstår om vem som gjort bilden, och varför denne tillägnat Nordencreutz denna bild.

Man kunde förnimma en svag doft av exotisk cigarrdoft från papperet vilket gjorde att man lätt kunde drömma sig tillbaka i tiden.

Jag lämnade in bilden till ramateljén Lövhammar på Grevturegatan för att få en tidstrogen inramning. De kunde sin sak, vilket gjorde att ramen förhöjde uttrycket i motivet.

Bilden har inget pekuniärt värde, men för mig är det som att känna historiens vingslag och att drömma sig tillbaka till rokokons bekymmerslösa anda.

En släkting som såg bilden menade att det var hötorgskonst.

Skönheten och utstrålningen ligger i betraktarens ögon.

För ett tiotal år sedan läste jag i DN att konstnärinnan Brita Nordencreutz hade avlidit. Med henne dog ätten Nordencreutz ut. Än en gång kändes fläkten från historiens vingslag.

Det här är min saga; men den verkliga sagan är förborgad i evigheten. Sagan om vad som förevarit med bilden under tidens gång.