Kapitel 1

Förolämpningen

”Kom igen brorsan, låt mig följa med?” Jill såg surt mot sin storebror som la ner sina sista saker i sin sjömanssäck.
Doften av hav och tång når hennes näsa denna tidiga morgon på kajen.
Den salta friska luften får henne att längta ut till havs. Det har hon alltid velat.
Att får vara på sjön, vara en av dom. En sjöman.

Hennes bror skrattar nästan hånat.
”Varför skulle jag ta med dig? Kvinnofolk betyder otur ombord, samt ni bara gnäller. Dessutom är du för liten, men du är såpass stor att du kan klara dig själv nu.” säger han bestämt och knyter ihop sin säck och slänger upp den på axeln. Jill ser surt på sin bror. Hon är inte alls för liten. Hon har 17 år fyllda och äventyrslysten. Lång, smal men stark kropp. Gröna farliga ögon och vackert rubinrött hår, som skulle kunna få vilken man som helst att bli kär
”Så du menar att du bara sticker Kim? Lämnar mig här utan varken pengar eller tak över huvudet? Snällt mot din egna lillasyster. Jag gnäller inte över småsaker. Du vet mycket väl att min ända dröm är att få vara på havet, att få vara fri.” säger hon vasst, som motkommentar.
Utan att se mot Jill så börjar Kim gå mot en av bryggorna där hans skepp väntar.
”Skaffa ett jobb, gift dig, skaffa ungar. Det är det ni fruntimmer är till far. Lycka till med ditt. Vi lär inte ses igen på några år eller så.”

Jill blir helt kall av ilska. Visst har hon blivit förnedrad och kränkt, men det här tar priset.
”Vänta bara Kim, En dag kommer vi mötas och då kommer jag inte vara snäll!” skriker hon åt sin bror. Han vänder sig inte om eller säger något mer när han kliver ombord på sitt skepp.
En visselpipa ljuder och skeppet lättar ankar.
Sjömännen ombord får order att hissa segel.
Hon ser sin bror segla iväg, och här står hon kvar ensam