Ett godståg dyker
med hela sin tyngd
genom mörkret,
sväljer ner nattens krill
med ljus och sjunger
sin valsång över ensam räls. 

Maskeradbalens dans
avstannade plötsligt och maskerna
blev gravallvarliga
då det meddelades
att det var tid att gå.
Ett snitt av stålet. 

Jag vaknar i tystnaden
som lämnats kvar.
Klockan visar rött
04.39. Så här dags
spricker alla ord i sömmarna. 

Señor Machado, i min trädgård
vandrar ingen
jasmindoftande vind.
Det stormar här. Men frågan är
densamma: ”Vad har du gjort
med trädgården
som anförtroddes dig?”

Granarna böjer sina huvuden
när ännu ett godståg skriker sig
genom natten
och jag hör Gud skratta
– redo med nål och tråd. 

Jag behöver inte bege mig
någon annanstans,
så länge jag
verkligen är helt och fullt
där jag redan är
och ligger kvar
på operationsbordet.