En sliten person, i övre medelåldern, slog sig ner på britsen innanför dörren, som var fastgjord med tre stora järnplintar inslagna i väggen. I logen, som knappt uppgick till tio, tolv kvadratmeter, fanns ett sminkbord, en stol och ett handfat. Spegeln, omgärdad av ett flertal små lampor, lyste likt en ramp i det lilla utrymmet. Mittpunkten i rummet utgjordes av en kamin med ett rör, som krökte sig förbi det lilla fönstret upp genom taket ovanför deras huvuden för att i slutändan släppa ut sina röksignaler mot natthimlen. Kvinnan, som var hårt sminkad, slängde sin peruk i förtvivlan. Vände sig till mannen.

- Jag tänker fan inte fnaska längre. Hör du det! Hon slet upp en cigarrett och tände den mot det heta kaminröret. Och fortsatte.
- De kan fara och flyga hela högen. Konstantin kan lika gärna stänga teatern om vi i fortsättningen bara ska spela pjäser som kulturministeriet godkänner. Usch, det är så att man kan spy! Är det så här dom tänkt sig en levande teater? Dessutom har fler av mina repliker strukits sedan vi började repetera och Konstantin bara rycker på axlarna. Du har väl märkt att pjäsen är ändrad i syfte att undvika att ta upp frågan om mannens roll i pjäsen. Hon slängde cigarretten i handfatet, sparkade av sig skorna och började plocka ur alla nålar från sitt hår.


©DrZappa