Du fick alltid höra; Du får inte …

Kom inte hit … Glasögonormen …

Sällan fler än några ord åt gången

Ingen undrade någonsin hur du mådde

Däremot hördes ofta; Gaska upp dig!

Du bet ihop och skyddade glasögonen

när du blev slagen bakom cykelstallet

men de lyckades aldrig få dig att grina

hur hårt och hur mycket de än slog

De försökte envetet bryta ner dig

Flera av dem beundrade dig i smyg

för att du vågade vara annorlunda

att du alltid vågade vara dig själv

De ville gärna vara lika modiga

men gav efter för grupptrycket

Ångesten när du skar tänder om natten

och misshandlades i mardrömmen

tillät ilskan att växa utom kontroll

Förgäves försökte du springa ifrån den

Skrivandet blev slutligen räddningen

Ingen ska få vinna över mig, tänkte du

trots den starka ilskan inombords

Du visade aldrig något utåt

tills en hopplös lunchrast

en klasskamrat trotsade allihop

Hon sa; Du är en stark människa

Jag har alltid trott på dig

Din svaghet har blivit din styrka

Du måste låta dem inse det

Nu är det din tur att bestämma

Jag gillade dig förut

Gillar dig ännu mera nu

Jag orkar bära min egen börda

men jag orkar också bära din

Vill du vara min bästa vän?

För första gången på fyra år

släppte Niagarafallet inom honom

Hon tog hans hand i sin och sa;

Kom! Vi tar en fika nere på stan

Skolan klarar sig utan oss idag

© Kjell Åhsberg