Advent är gången, julen är gången,
nyåret har passerat, men inte helt
obemärkt.
Tiden har satt sina spår, smärtans
spår - en ravin mörkt längst ner där
jag nu finns.

Endast en afton återstår, tacksamt
och lindrande. Vem är jag, vem är
du? Kanske vi möjligen kan mötas
halva vår väg?
Vardagen nalkas - stirrar ut i mörka
natten utan att se, förblindad av en
koncentrationsbefriade ångest.

Tänkte klart för ett kort ögonblick;
- en syster, en bror, en levande far
och mor, barn. Vänner och bry sig,
att ty sig till, visa omtänksamhet.
Telefonen är tyst och har så varit
under denna tid.
En utopi!

Kanske Via Dolerosa trots allt visar
på en bättre väg - bättringsvägen;
- men var ligger den?
Via Dolerosa - smärtans väg som
delas av alltför många.