Svärtan tilltog dag för dag. När månen gjort sin tolfte ban var det inte många timmar som ljuset lyckades tränga undan det mörka. Det var som en dragkamp om herraväldet mellan gott och ont. Där mörkret grodde där fick ondskan slå rot. Våldet hade trappats upp den sista tiden. Svartonkerna härjade värre än vanligt i den svarta skogen, de plundrade och slogs, blodtörstiga och kallsinniga, resliga och starka. Ingenting tycktes bita på dem. Grönviskorna hade inte samma muskulära styrka men de hade hittills lyckats hålla undan allt för stort nederlag då det i stället var både kvicktänkta och snabbfotade. De mycket större Svartonkerna var visserligen stora muskelpaket och kunde göra sig nästintill osynliga i omgivningarna men många av dem var kanske inte kända för att komma med de mest begåvade idéerna och de var litet tröga både kroppsligt och i tanken.

Grönviskorna bodde i små trädkojor under granars grenverk och i breda bokars stammar. Deras hus var i stort sett osynliga, såvida man inte hade ett mycket tränat öga. Här bodde de tillsammans med de sina och gjorde sitt bästa för att hålla undan ondskan. De försökte så långt det gick att leva ett fredligt liv men de vek inte undan en millimeter när det kom till att skydda och värna de sina. De var så fredliga att de inte gärna tog livet av något som levde och andades, om det inte absolut behövdes, därför kom det sig att deras kost till största delen bestod av det som gick att tillgå  från växtriket såsom bär, mossa, växter och växtsafter. Grönviskorna hade fått sitt namn av det att deras hud skiftade en aning i grönt av all klorofyll de ständigt fick i sig. Klorofyllen fyllde dem verkligen med både kraft och ungdomlig styrka. De var inte så storväxta men både kvicktänkta och snabbfotade och förvånansvärt starka för sin storlek. Deras ledare var Venus, hon var både ung och grön och slipad som en smaragd.  Det sades att där andra barn hade mjölktänder hade Venus blivit skapt med visdomständer redan från födseln och Tandféen hade aldrig behövt besvära sig något besök. En ledare som inte bara var klok och begåvad med visdom utan också hade ett stort hjärta som ömmade för alla och envar i samhället. Starkad och Venus var varandras motsatser. Dessa två folkslag stod i fejd med varandra

Venus hade ett motto, kunde hon styra av en strid med sin sylvassa tunga och skarpa hjärna så gjorde hon det utan att behöva bruka våld. Hennes orddueller var vida kända. Hennes röst var klingade metallisk. Grönviskorna hade respekt för sin ledare och de hade också skapat ett ordspråk som de lärde ut till sina barn:  

Klinga

För att bli slipad
måste man värja
den vassaste egg
i ordduellen
annars blir man sårad

Vissa dagar när mörkret hängde över skogens tak och skuggorna kändes krypa närmare kändes det skönt att månen lyste med sin närvaro då snön lyste med sin frånvaro. En sådan dag var denna dag. Man kunde nästan ta på mörkret, så intensivt kändes det. Skuggorna skymtade förbi i ögonvrån, förlängda och snedvridna. Några Grönviskors barn med föräldrar var på väg hem genom den mörka skogen, de hade tagit sitt årliga kallbad vid Trollviken. Den frusna lilla insjön låg rofyllt till och trots ett omslutande mörker hade de haft en givande stund här, bortom fejder och strid. Grönviskebarnen bad månen om beskydd, för vad vet man om vad som lurar i mörkret?

Månstråle lys mig i natten
Sänk mig din bleka skepnad
När på dunkel stig jag går
I trolska skogars svepnad

Håll mitt följe ett tag till
Skräm undan alla faror
Svartonk, troll och annat knytt
Som lurar där i skaror

Måne lys för mig i natt
Om än sorgen din är stor
Hjälp mig hitta vägen hem
Till den plats där trygghet bor