Nine Mile Canyon var het denna dag. Nästan fyrtio grader.

Vinden rörde upp rött damm från den gropiga landsvägen

som ringlade längs med den nästan helt uttorkade bäcken.

Jag var där för att med kamera och ritblock föreviga

de tusenåriga ristningarna gjorda av ökenindianer.

Jag blev kvar länge inväntande det rätta släpljuset på den

drygt fyra meter höga lodräta sandstensväggen.

En kopparbrun ödla vaktade min ryggsäck en stund

medan andra skickligt klättrade på klippväggen.

Uppifrån bevakades jag av två vithövdade örnar som stolt

seglade över de rödbruna vassa ogästvänliga bergen

som likt väggar inramade min svettiga fotoateljé.

Vattnet i flaskan tog slut innan jag var helt klar

med påföljd att huvudvärken som lurat runt hörnet

accelererade och snabbt blev outhärdlig.

Det måste avhjälpas. Fanns något vatten kvar

i den djupt nedskurna bäckravinen?

Inte för att dricka. Det förstod jag.

Men för att badda ansikte och hals som sved

av timmarna i den obarmhärtiga solen.

Jag gick över en gårdsplan med en husruin

och ett uthus i trä på väg att snart ramla omkull

på min väg ner till den hägrande bäcken.

En smal stig utgrävd i strandbrinken ledde ner till en

lerig bädd med stillastående brunfärgade vattenpölar.

I botten av den djupa nedskärningen stod luften stilla.

Fruktansvärt hett. Så hett att det brände i lungorna

när jag kippade efter det åtråvärda syret i luften.

Nedböjd för att skopa vatten över ansiktet

hörde jag ett svagt skallrande bakom ryggen.

Jag studsade till, tog ett steg bakåt när jag mötte

blicken på en hopringlad stridsberedd skallerorm.

Den låg med upprest huvud och stjärtskallra

endast en och en halv meter upp efter stigen.

Hjälp! Vad gör man? Svårt att tänka klart.

Ormen spärrade den enda vägen till friheten.

Steget bakåt avslöjade att bottnen var farligt mjuk.

Kanske skulle jag gå ner mig och fastna.

Den utvägen var alltså stängd.

Panik på väg att bryta ut.

Plötsligt kom en sten farande uppifrån och landade

intill ormen. Den studsade förbi mig och försvann i leran.

Skallerormen rann iväg in under det täta buskaget

som fortfarande var grönt. Det enda gröna i canyonen.

Allt annat var brunt och sönderbränt.

På toppen av strandbrinken, tre meter ovanför mig,

stod en indian med ett leende på läpparna.

Ögonen skuggades effektivt av ett nedvikt hattbrätte.

”Tack för att du räddade mig … från ormen!”

”Bah … den var inte farlig. Den bara varnade dig.

Men räddade dig gjorde jag. Vattnet är mycket

giftigt efter att ha stått stilla i ett par månader nu.

Jag kom i precis rätt ögonblick.”

På väg uppför stigen lät jag kameran obemärkt gå.

Han bjöd mig att sitta ner i skuggan av en nedrasad

vägg och räckte mig en stor vattenflaska.

”Här! Drick! Men försiktigt!”

Jag drack begärligt. Ljummet vatten, men ändå gott?

Han tog bryskt flaskan ifrån mig när jag ville ha mer.

”Det räcker! Du får en klunk till om en stund.

Farligt att dricka snabbt när du är uttorkad.”

Han var förvånansvärt lik mig själv, insåg jag.

Bara betydligt mörkare hy och stoltare hållning.

Jeans, boots och långärmad skjorta, trots värmen.

Den svarta hatten var nästan en kopia av den jag

alltid bar om vintrarna hemma i Sverige.

Vi skiljdes efter ytterligare några klunkar vatten

och ett givande samtal om livsbetingelserna i ödemarken.

Huvudvärken började släppa. Jag var människa igen.

På hotellet i Price, en av Utahs få större städer,  

liggande på sängen efter en välbehövlig dusch

tänkte jag tillbaka på en händelserik mystisk dag.

Då slog det mig. Kameran! Fanns några bildbevis?

Ja! Tre tydliga bilder på mannen snett underifrån.

Det förvånade mig återigen hur lika vi var.

Till och med samma sorts kläder.

Ingen skulle tro mig om jag berättade.

Inte ens min fru och mina barn.

Istället skulle de kommentera min fina solbränna.

Men … vem tog i så fall bilderna?

© Kjell Åhsberg