Under ljusets snabba tårar var jag gången
tunga steg i betongen helt bortgången
ingången från sången genom mitt öra
låter sången förföra
tankegången
helt nergången, fryser lite sen fastnar i trappuppgången
strax innan soluppgången
som ett förhör i mitt sinne som ekar i salongen
känns som rena rättegången
med djupa andetag röker jag på balkongen
låst i denna minut, vill få ett slut på undergången
som så länge har hållit mig fången
tankegången korsar minnet hårt som betong
hör denna sång från en tid långt nedan
längesedan, veckor så snabba men minuten var lång
minns dina ord så exakta
när jag betrakta dina ögon, så mörklagda
och abstrakta, där tiden gick så sakta
jag borde nog verkligen akta,
känslan var fan eftertraktad, känn dig uppskattad
jag var fast, i din blick lik en trasig display men för mig,
var du unik
några steg fram men jag borde backa
dagligen undrar varför dina ögon ofta flacka...
som gånger varandras ögon kontaktar, när vi inte snacka
så svarta och kompakta, reflekterar något som inuti sig vaktar
hastigt, tiden stanna allt rör sig sakta
jag oväntat hör dig skratta, jag blir euforisk! kan du fatta?
du förför mig i vår trans en lätt opium dans
en sån skicklig dansör, vi rör oss högt ovanför
så vi änglarna stör
jag säkrar mig om att vi tillhör
vilken illustratör, när vi i grunden ingenting gör
han mina händer berör
och sen en kyss...
så vaknar jag ståendes här nedanför